Sexuella trakasserier och övergrepp är ett allvarligt problem inom hästsporten. Ny forskning visar hur makt- och beroendeförhållanden bidrar till en tystnadskultur där få berättar om sin utsatthet, trots att problemen är välkända.

Sedan metoo har sexuella trakasserier och övergrepp inom hästsporten fått stor medial uppmärksamhet i Sverige. Ett exempel är dramaserien Nattryttarna, som skildrar hur hästtjejer utnyttjas av en man med status och auktoritet i hästvärlden.

Frågan om trygga miljöer har också blivit alltmer synlig. Hästsportens centrala organisationer har infört såväl policys mot sexuella trakasserier som rapporteringsfunktioner genom en medlemsombudsman och ett visselblåsarsystem.

Det pratas alltså om sexuella trakasserier och övergrepp i hästvärlden, men det sker på vissa sätt, i vissa situationer och mellan vissa personer. I andra sammanhang är tystnaden alltjämt normen – särskilt när det gäller att berätta om egen utsatthet.

Tystnaden kan ge intryck av att sexuella trakasserier och övergrepp inte längre förekommer. Vår forskning visar dock att problemen finns kvar, men att de sällan uppdagas.

Tystnaden är fortfarande normen

Bland de 653 personer som deltog i forskningsprojektets enkät uppgav 300 att de blivit utsatta för en eller flera former av sexuella trakasserier eller övergrepp i hästmiljön (1). Av dessa hade en majoritet aldrig berättat för någon om sina erfarenheter.

De vanligaste orsakerna var att de inte tyckte att händelsen var något att berätta om, att de tvivlade på att det skulle leda till något, att de var osäkra på om det som hänt var tillräckligt allvarligt och att de fruktade negativa konsekvenser (2). Många deltagare lade alltså skuld och ansvar på sig själva och förminskade det de varit med om.

De som berättat om sin utsatthet hade i första hand vänt sig till en kamrat i eller utanför hästmiljön, en partner eller en förälder. Mycket få hade rapporterat via hästsportens egna system eller via idrottens rapporteringsfunktioner. Att polisanmäla var också ovanligt. Samma mönster har visats i tidigare forskning om idrotten i stort (3).

I intervjuerna framkom att organisatoriska hinder att rapportera bland annat handlade om bristande kännedom om rapporteringsfunktioner. Andra beskrev låg tilltro till att rapporteringen skulle leda till meningsfulla åtgärder och att de skulle ges stöd och skydd i hanteringen.

En öppen hemlighet

De samtal om sexuella trakasserier och övergrepp som förekommer bland hästsportens utövare har ofta karaktären av en öppen hemlighet. En deltagare berättade att ”vi pratar om det sinsemellan, inte som olämpligt, bara som ’det är så det är’”. En annan sa att ”alla vet men ingen säger något”.

I stället för att berätta eller rapportera beskrev några deltagare att de utvecklat egna säkerhetsstrategier. Inom informella privata nätverk varnade kvinnor varandra för personer och stall som borde undvikas, bland annat på grund av risk för sexuella trakasserier och övergrepp, utnyttjande eller dåliga arbetsförhållanden.

Våra deltagare tog återkommande upp problem kopplade till maktstrukturerna och tystnadskulturen inom hästmiljön. Flera beskrev hur personer med status och inflytande kunde använda sin position för att tysta utsatta eller hota (ibland bokstavligt talat) deras möjligheter att fortsätta verka inom hästvärlden om de avslöjade sexuella trakasserier och övergrepp.

Rädslan att förlora relationer, möjligheter och sin plats i hästmiljön skapade en känsla av maktlöshet. De relationella beroendena gjorde det för riskfyllt och kostsamt att berätta: ”Det är ett så stort pris att betala att säga något, om man ska hålla på med det här så kan man inte göra det”, som en av deltagarna uttryckte det.

Intervjuerna visade också att berättandet sällan är ett engångsbeslut. Snarare sker det som en fördröjd, selektiv, stegvis och prövande process där responsen har stor betydelse. Ifrågasättande och skuldbeläggande kan få berättandet att stanna av, medan stöd och att bli trodd och lyssnad på kan bidra till att det fortsätter. För våra deltagare tog det mellan noll och 40 år innan de först berättade om sina erfarenheter.

Tydliga maktstrukturer i hästmiljön

Bland enkätens deltagare som rapporterade att de blivit utsatta för en eller fler former av sexuella trakasserier eller övergrepp förekom både handlingar utan kroppskontakt (53 procent) och med kroppskontakt (26 procent). Vanligast var ovälkomna sexuella kommentarer, obehagliga blickar och att bli tafsad på eller tvingad att beröra någon annan sexuellt.

Deltagare som rapporterat sexuella trakasserier eller övergrepp fick ett antal följdfrågor. Svaren visade tydliga köns- och åldersmönster bland utsatta och förövare. Bland de utsatta var i stort sett samtliga flickor eller kvinnor, medan 93 procent av de rapporterade förövarna var män.

Genomsnittsåldern bland de utsatta när händelserna inträffade var 18 år, medan 56 procent av förövarna var minst 15 år äldre. Jämfört med tidigare forskning om sexuella trakasserier och övergrepp inom idrotten i stort var köns- och åldersskillnaderna mellan utsatta och förövare mer utpräglade (4).

Även rollerna i hästmiljön följde ett tydligt mönster. De utsatta var oftast hästskötare eller stallpersonal, medan förövarna oftast var instruktör eller ridlärare, stallägare, hästägare eller personer som tävlade med egen häst. Bland deltagarna angav 71 procent att förövaren hade en auktoritetsposition i förhållande till dem.

I resultaten framträder en speciell typ av makt, unik för hästsporten. Vi kallar den hästcentrerad makt (5). Den innebär att de som har eller kan ge tillgång till hästar hamnar i en maktposition, medan andra blir beroende och därmed mer sårbara. På så sätt skapas en maktordning som kan möjliggöra kontroll, utnyttjande och i förlängningen sexuella trakasserier och övergrepp.

Den hästcentrerade makten innebär kontroll i stallet, över träning, tävling och andra karriärmöjligheter. Makten förstärks dessutom i samspel med faktorer som ålder och kön. Den kan bidra till att gränsöverskridande beteenden normaliseras och till ”quid pro quo”-relationer, ett slags outtalat utnyttjande och indirekt tvång med sexuella inslag. Den skeva makt- och beroendebalansen ökar inte bara risken för sexuella trakasserier och övergrepp, den bidrar också till att kontrollera och tysta de som blir utsatta.

Hästsportens dubbelhet

Hästsporten i Sverige omfattar flera grenar och ingår i en bred hästnäring med många yrkesverksamma aktörer. Den rymmer sociala, kulturella och ekonomiska dimensioner. Samtidigt är hästsporten starkt kvinnodominerad. Inom ridsporten är 93 procent av de aktiva flickor och kvinnor.

För nästan alla i vår undersökning är hästen mer än arbete eller hobby, den är en livsstil. De allra flesta instämmer helt eller delvis i att hästsporten har bidragit till att de blivit modigare och att de lärt sig arbeta hårt och ta ansvar. En klar majoritet uppger också att de lärt sig göra det man blir tillsagd.

Samtidigt anser nästan alla att hästens välfärd ska sättas före den egna. En stor majoritet (89 procent) upplever att det finns en påtaglig hierarki inom hästsporten och 67 procent menar att miljön präglas av en tystnadskultur.

De som utsätts för sexuella trakasserier och övergrepp är ofta unga kvinnor i en sårbar position präglad av beroende och underordning. Samtidigt kännetecknas gruppen av ett starkt engagemang för hästarna och en vilja att göra stora uppoffringar för att kunna fortsätta inom hästsporten. Denna kombination kan bidra till ökad risk för utsatthet och utnyttjande.

Det gör hästsporten till en miljö med både stora möjligheter och tydliga risker. För att ta tillvara det som är positivt, utan att blunda för problemen, krävs ett systematiskt och långsiktigt arbete med kultur, ledarskap och öppenhet i hela hästsporten, i samverkan med den bredare hästnäringen.

Vad betyder resultaten för hästsporten?

• Trygghetsarbetet behöver rikta in sig på de makt- och beroendeförhållanden som möjliggör sexuella trakasserier och övergrepp.
• Det behöver kännas säkert och meningsfullt att berätta om utsatthet.
• Formella rapporteringssystem bör kompletteras med stöd till utsatta.
• Hästsportens breda organisering skapar goda möjligheter för långsiktigt trygghetsarbete.