Orienteringssporten lyckas med det många andra idrotter har svårt med, nämligen att få utövare att fortsätta efter tonåren och långt upp i åldrarna. Vad är hemligheten? Ett ny studie har funnit svaret.

Inom idrottens gemensamma förändringsarbete kallat Strategi 2025 är ett av de viktigaste målen att skapa livslångt idrottande i förening. Men hur får man till detta i praktiken? Här utgör orienteringssporten ett intressant och framgångsrikt exempel.

Läs också:

Orienteringssporten tillhör de idrotter i Sverige med högst medelålder bland utövarna (medelålder 36 år). Samma mönster kan även ses i till exempel Norge, där hela 55 procent av orienteringsutövarna är över 26 år (1,2). Till skillnad från många andra idrotter så har man i båda länderna även lyckats behålla många av sina före detta elitlöpare decennier efter att de ”lagt av” med sin satsning.

Hur kan det komma sig att orienteringssporten lyckas hålla kvar sina medlemmar längre än många andra idrotter?

Intervjuer med orienterare

Denna fråga har studerats i ett forskningsprojekt vid Mittuniversitetet där resultaten publicerades under våren i den vetenskapliga artikeln ”Orienteering from Cradle to Grave – How a Sport Could Offer Lifelong Participation”.

I studien undersöktes mer specifikt vad det är som gör orienteringssporten meningsfull för tidigare landslagsorienterare som väljer att fortsätta träna och tävla decennier efter elitsatsningen avslutats och när målet inte längre är att bli bäst i världen.

För att besvara frågeställningen intervjuades elva före detta landslagsorienterare från Sverige och Norge (fem män och sex kvinnor). Medelåldern bland deltagarna var 48 år och det genomsnittliga orienteringsdeltagandet 39 år. Deltagarna hade avslutat sina landslagskarriärer 10 till 20 år före studiens genomförande, men var fortsatt aktiva i orienteringssporten.

Även om studien undersökte spetsen inom en idrott, kan resultatet i hög grad appliceras på breddidrotten. Genom analysen av djupintervjuerna framträdde två huvudteman; som kunde svara på vad orienteringen hade som fick utövare att fortsätta med sporten upp i åldrarna. Dessa var:

1. Individuellt matchade utmaningar

2. Den sociala arenan.

Individuellt matchade utmaningar

Orienteringssporten är en relativt billig idrott med tävlingsklasser för de allra minsta upp till 95-åringar (och äldre). Idrotten involverar både kroppen och huvudet, där en rik variation av både banlängder och svårighetsgrader gör det möjligt för många att hitta just sin nivå.

Även om deltagarna upplevde en dalande fysik, framhölls samtidigt ”skattjakten” på kontroller som stimulerande. Till exempel var känslan av att hitta en svår kontroll i skogen fortsatt starkt förknippad med glädje och bemästring. Vissa betonade tävlingsmomentet och att pressa sig som motiverande faktorer till det fortsatta utövandet, medan andra framhöll orienteringen i sig själv och optimeringen av vägval. En deltagare uttryckte till exempel att:

”Resultatet är inte så viktigt, men när jag står på startlinjen är det kul att tävla. Då försöker jag alltid pressa mig själv. Det är som en utmaning… Orientering är som en gåta som du ska lösa med både kroppen och knoppen”

Systemet av åldersklasser möjliggjorde fortsatt tävlande oavsett ålder och ambition. Tidigare forskning kring motivation har visat att just individuellt matchade utmaningar, det vill säga när det varken är för lätt eller för svårt, skapar goda förutsättningar för att uppleva glädje, spänning och välbefinnande. (3)

Från barndomen hade deltagarna utvecklat ett nära förhållande till att vistas i naturen. Att röra på sig regelbundet hade alltid varit en naturlig del av tillvaron, ibland även i form av andra idrotter. Deltagarna delade dessutom det, kanske av den stora massan betraktat, lite säregna intresset av att läsa kartor och att utforska okänd terräng.

Orienteringssportens karaktär gjorde att de aldrig behövde springa samma bana flera gånger, vilket kan jämföras med till exempel friidrottens banlöpning eller kakelplattorna i en simbassäng. Istället erbjuder orienteringssporten en oändlig variation av platser, kartor och terräng, vilket även det motiverade deltagarna. Orienteringssportens struktur och karaktär gjorde att de i princip kunde fortsätta med sin stora passion i oändlighet. Skogen beskrevs dessutom som en plats för återhämtning från vardagsstress och som främjare av mental hälsa. Liknande fynd har gjorts i flera andra studier om naturens hälsoeffekter (4).

Den sociala arenan

Även om orientering är en individuell idrott beskrevs miljön som väldigt social. Familjen och vänner spelade en central roll för det fortsatta utövandet. Alla deltagarna hade till exempel partners, föräldrar och barn som också höll på med orientering i olika utsträckning. Ofta spenderades familjesemestrarna på olika orienteringstävlingar både i Sverige och utomlands, vilket gjorde orienteringen till en slags livsstil. Deltagarna hade också större delen av sitt sociala nätverk inom orienteringsmiljön. Familjen och vänner hade också spelat en viktig roll för socialiseringen in i idrotten.

Sporten har lyckats skapa en uppmuntrande kultur och struktur som samlar ett brett spann av åldrar, nivåer och ambitioner på samma arena, där det sociala aspekterna är lika viktiga som idrottandet

Intressant nog var det inte alltid så att deltagarna hade börjat med orientering för att föräldrarna höll på, utan det förekom även flera fall där föräldrarna och syskon börjat efter deltagaren. Sportens struktur inbjöd således även för vuxna nybörjare att hänga på.

”Min pappa är fortfarande väldigt aktiv och han är 77 år och han trivs med det och jag tycker det är trevligt att åka på träning och träffa honom. Samtidigt kan mina barn träffa sin morfar och jag träffar mina kompisar, så det är en väldigt social och kul arena. 77-åringen kan hjälpa de yngre barnen, han kan hjälpa vuxna, så det är mycket utbyte av erfarenhet över generationerna”

Till skillnad från andra idrotter, där kön och ålder i regel hålls åtskilda, innebar orienteringsmiljön ett möte mellan generationer. I många andra idrotter kan familjelogistiken vara en utmaning, där föräldrar i många fall sitter och väntar på läktaren till dess träningen är färdig. Orienteringssporten möjliggör att åka på samma träningar och tävlingar som resten av familjen, där det till och med ordnas med barnpassning för de allra minsta medan föräldrarna är ute i skogen.

”Min yngsta dotter tar nybörjarbanan som är väldigt lätt, min son som är tonåring tar en svårare bana och min partner som är tidigare elitorienterare tar den svåraste banan. Jag springer oftast med min dotter och följer henne. Ibland springer vi var för sig och ibland springer vi tillsammans i skogen”

Även om deltagarna inte var landslagslöpare längre så kunde de mer eller mindre vara med på samma klubbträningar och tävlingar som tidigare. Därför hade övergången från att vara satsande elitidrottare till motionär inte inneburit någon dramatisk livsförändring mer än lite sänkta idrottsliga ambitioner. Förutom de idrottsliga aspekterna gav orienteringsmiljön en känsla av samhörighet, identitet och sammanhang.

Sammantaget har orienteringssporten lyckats skapa en uppmuntrande kultur och struktur som samlar ett brett spann av åldrar, nivåer och ambitioner på samma arena, där det sociala aspekterna är lika viktiga som idrottandet i sig. Detta genererar en mjuk övergång från elitidrott till motionsidrott, men skapar även goda förutsättningar för livslångt idrottande.