Hej. Jag tycker det skulle vara intressant att titta och fördjupa frågeställningen integration och mångfald inom ridsporten. Det finns många barn som är adopterade i Sverige som bor i familjer med mycket god ekonomi som börjar rida, men inte fortsätter. Eller om de fortsätter och blir framgångsrika hamnar de i utkanten av det sociala livet. Finns det omedvetna strukturer inom ridsporten som hindrar integration och mångfald ? Det finns ett fall som är särskilt intressant att gå till botten med. Tomas Hammar i Skåne som är adopterad från indien och uppväxt hos biskopen i en kristen familj. Han har blivit utsatt och utfryst och anklagad för grova saker, utan att någon anmälan eller bevis finns och stämde ridsportförbundet och fick rätt. Var det en skånsk rasistisk gren inom ridsporten som ville sätta stopp för hans framgångar ? Hade man hanterat tränaren annorlunda om han var vit och inte uppvuxen i en kristen familj ? Ett av vittnen i rättegången i Västerås säger rakt ut att “Vi skånska hästfamiljer som umgås i flera generationer umgås inte med honom”…..det är intressant att lyssna på hur man uttrycker sig. Är man inte infödd i en skånsk hästfamilj…har man ens en chans att få vara med på elitnivå ? Framgångsrika Matilda tävlar för Sri Lanka och inte för Sverige. Hon kände sig inte välkommen utan valde ett annat land….har Sverige ett underbyggt rasistiskt omedvetet problem inom ridsporten ? Det handlar om både nyanlända men även alla de som kommit hit till Sverige som adopterade. Hur välkomna är de i ridsporten ?