Skridskor med dynamiska skenhållare kan ge hockeyspelare bättre balans, kraft och kontroll – utan att tappa fart. Forskning visar störst effekt vid baklängesåkning. Tekniken används redan i NHL och av svenska landslagsspelare.
Ishockey är en explosiv och tekniskt krävande sport där spelarna ständigt växlar mellan framåt- och baklängesåkning, acceleration, inbromsning och snabba riktningsförändringar (1). För att hantera dessa rörelsemönster har skridskons utformning en avgörande roll. En viktig faktor är skridskons lutning, alltså fotens vinkel i förhållande till isytan. En framåtlutad position kan förbättra accelerationen, medan en mer neutral vinkel gynnar svängar och baklängesåkning (2). Eftersom ishockey innehåller rörelser i flera riktningar kan ett brett spann av lutningsvinklar vara prestationshöjande.
Ny teknik förenar fart med kontroll
Den vita cirkeln markerar vridpunkterna – dels mellan skenhållaren och skenan, dels mellan skenan och isytan. För den dynamiska hållaren visas den inbyggda radien med grå yta och vita linjer. De streckade linjerna på vardera sida om cirkeln visar kontaktytan mellan skenan och isen. a = lutning mellan skenhållaren och skenan; b = lutning mellan skenan och isytan.
Copyright Petter Erlandsson och Christian Öhrman
Lutningsvinkeln påverkas i hög grad av skridskons bladkurvatur, det vill säga hur skenan är slipad. Genom att variera radien på slipningen kan spelaren justera skridskons lutning mot isen, vilket direkt påverkar glid, balans och kraftöverföring. Valet av radie på skenan innebär en kompromiss mellan snabbhet och rörlighet (se faktaruta) där den optimala lösningen sannolikt är individuell, beroende av spelarens position, rörelsemönster och fysiska egenskaper. För att hantera denna kompromiss har en dynamisk skenhållare utvecklats. Den har en inbyggd radieformad insats mellan skenan och hållaren (Figur 1).
Den inbyggda insatsen rullar längs skenans övre kant utan att vidröra isen, vilket möjliggör större variation i skridskons lutningsvinkel (rörlighet) utan att minska kontakten mellan skenan och isen. Denna konstruktion gör det möjligt för spelaren att använda en skena med större radie, vilket kan öka skridskohastigheten utan att kompromissa med skridskons lutning mot isen.
Designen kan förbättra balans och kraftutveckling – faktorer som är kopplade till prestation och skadeprevention. Eftersom den traditionella fasta hållaren har varit oförändrad i årtionden kan denna innovation utgöra ett betydande framsteg inom både prestationsoptimering och skadeprevention.
Den dynamiska skenhållaren används redan av spelare i flera professionella ligor, inklusive NHL. Även delar av Sveriges VM-trupp 2025 använde teknologin under turneringen. Den växande användningen har skapat ett behov av vetenskapliga studier som undersöker dess effekt. Därför inledde Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) under 2024 ett forskningsprojekt med målet att utvärdera den dynamiska skenhållarens funktion och dess påverkan på både prestation och skadeprevention.
Så fungerar den dynamiska skenhållaren
Projektets inledande fas fokuserade på att analysera den dynamiska skenhållarens geometriska och mekaniska egenskaper. Syftet var att förstå hur konstruktionen påverkar skridskons funktion och åkarens rörelsemönster.
Den illustrerar två vanligt förekommande radier på skenan (s): 2,7 m och 4 m, samt tre olika radier i hållaren (r): ingen radie (∞), 2 m och 0,5 m.
I samtliga exempel har skridskons grundlutning (θ) satts till noll, eftersom ett annat värde endast skulle förskjuta kurvorna vertikalt.
Copyright Karl Daggfeld
Traditionella skenhållare är fasta, vilket innebär att skridskons lutningsvinkel är direkt beroende av skenans radie och kontaktpunkt mot isen. Inom professionell ishockey används ofta skenor med en radie mellan 2,7 och 4 meter (2). Resultaten från matematisk modellering visar på att traditionella skridskohållare med en radie i detta spann begränsar möjligheten att rotera skridskon för att förändra dess lutning. Till exempel ger en förflyttning av kontaktpunkten från bakre till främre delen av en 30 centimeter lång skena endast omkring 6 graders rotation vid en radie på 2,7 meter. Vid större radier blir rotationsförmågan ännu mindre.
Den dynamiska skenhållaren däremot möjliggör en betydligt större variation i lutningsvinkel utan att skenan förlorar kontakten med isen (Figur 2). Konstruktionen tillåter en mer flexibel rörelse, vilket kan ge fördelar i både acceleration, svängar och balans. Effekten förstärks dessutom i takt med att hållarens radie minskar, vilket öppnar för individuell anpassning beroende på åkarens stil och behov (3).
Tekniken ger fördelar i specifika rörelser
För att undersöka om tekniken påverkar prestationen genomfördes 2024 en biomekanisk analys av linjär skridskoåkning med både dynamiska och fasta skenhållare. 20 elitspelare deltog i testerna, där de utförde maximala skridskoåkningar med tre vanliga tekniker: raka sprint, C-cuts framåt och C-cuts bakåt. Testerna genomfördes vid två tillfällen och resultaten jämfördes.
Om slipning och skenans radie
Skridskoskenans kurvatur – alltså hur skenan är slipad – påverkar både fart och manövrerbarhet. Vid slipning får skridskoskenans undersida en form som liknar en eller flera radier, så kallad skenprofil, vilket ger olika egenskaper på isen:
Större radie
Ger större iskontakt och bättre glid, vilket gynnar toppfarten. Nackdelen är att skridskon blir svårare att manövrera vid snabba svängar.
Mindre radie
Ger ökad manövrerbarhet och snabbare riktningsförändringar. Samtidigt ökar plogmotståndet – skenan trycks ner och bryter igenom isen mer – vilket kan minska farten.
C-cuts är en grundläggande skridskoteknik där båda skridskorna behåller kontakt med isen. Genom att skjuta ifrån med ett ben i taget i en C-formad rörelse skapas framdrivning i rak riktning, antingen framåt eller bakåt. Framåtriktade C-cuts används ofta för att skydda pucken, medan bakåtriktade C-cuts främst används av försvarsspelare för att återerövra pucken från motståndaren.
Åksträckan uppgick till totalt 40 meter, och tidtagning genomfördes vid varje 5-metersintervall. Genomsnittlig hastighet beräknades både mellan mätpunkterna och för hela sträckan. Metoden möjliggör en detaljerad analys av åkarens acceleration och hastighetsutveckling under hela sprinten.
Resultaten visade att dynamiska skridskohållare förbättrar prestationen vid bakåtriktade C-cut-rörelser, men har ingen påverkan på raka sprint eller framåtriktade C-cut-rörelser (4).
Varför fungerar tekniken bäst bakåt?
Tidigare forskning har visat att högre hastighet vid baklänges skridskoåkning korrelerar med större och längre skridskoskär (5). En möjlig förklaring till att spelarna presterade bättre med dynamiska skenhållare vid bakåtriktade C-cuts är att hållarens konstruktion gör skridskon mer följsam. Den ökade rörligheten gör att åkaren kan justera fotens lutning utan att tappa kontakten med isen, vilket ger bättre balans, kontroll och rörelseomfång. Det skapar också förutsättningar för en mer effektiv kraftöverföring från ben till is.
Att ingen förbättring kunde ses vid sprint eller framåtriktade C-cuts kan bero på att den radieformade teknologin är placerad från mitten till den bakre delen av hållaren. Vid acceleration i framåtriktade skridskostarter använder spelare ofta en löpningsliknande teknik, med korta kontakttider mot isen och en balanspunkt vid skridskons främre del (6, 7). I dessa rörelser aktiveras inte den dynamiska hållarens funktion fullt ut.
Skridskons framtid – individanpassning och innovation
Tekniken är fortfarande ny, men resultaten pekar på att skridskons konstruktion påverkar prestationen, särskilt vid baklängesåkning. Förhoppningsvis kan framtida forskning visa hur utrustningen bäst anpassas till olika spelartyper och positioner – och om den även har skadeförebyggande effekter.
