Allt fler idrottsföreningar organiserar sitt arbete som företag – med tydligare roller, högre krav och fler anställda. Samtidigt består förväntningar på ideellt engagemang och låga kostnader. Hur går det ihop? Utvecklingen i Norge visar stora likheter med den svenska debatten.
I Norge kallas det dugnad. Dugnaden är ryggraden i en skandinavisk idrottsmodell som bygger på ideellt arbete, demokratiska principer, solidaritet och inkludering. Det är tack vare kraften i dugnaden – den kollektiva handlingen – som idrotten har utvecklats genom det senaste århundradet.
I en tid som präglas av individualisering, professionalisering och kommersialisering (1) blir det ideella arbetet i föreningsidrotten tuffare att få till. Likt debatten i Sverige hörs allt oftare röster i Norge om att dugnaden håller på att dö ut, att ingen längre har tid till att hjälpa till och att folk hellre betalar sig fria än att lägga energi på föreningsarbete.
Företagsliknande föreningar
Aktuella rapporter från Norge (2) respektive Sverige (3,4) visar att idrottsföreningar står inför stora utmaningar, bland annat genom ändrade vanor hos ideella, fler krav på rapportering och ökade kostnader, vilket gör det svårare för vissa grupper att delta. Etableringen av akademier i exempelvis fotbollen gör verksamheten mer organiserad och prestationsinriktad, och idrottsspecialisering i unga år bidrar dessutom till ökad skaderisk.
Samtidigt ställs högre krav på föreningar att ta socialt ansvar, till exempel genom att arbeta med integration, inkludering och hållbarhet. Tillsammans gör detta att kraven på idrottsföreningar blir allt mer omfattande och specifika (5). De ska inte bara bedriva idrott, utan också bidra till att lösa olika samhällsutmaningar. Genom att ständigt förvänta att föreningarna både ska ”göra bättre” och att ”göra mer”, är det möjligt att ana konturen av en accelererande förändring av den skandinaviska idrottens struktur, där nya förväntningar och åtaganden kontinuerligt byggs på, men däremot sällan verkar avvecklas.
Många föreningar i Norge, och i Sverige, börjar likna företag i hur de organiserar sin verksamhet – med större fokus på effektivitet, ökad rationalisering och anpassning till marknadskrafter (2, 6). Vi ser även hur bredd- och amatörföreningar i allt högre grad börjar fungera som serviceorganisationer för lokalsamhället, snarare än att prioritera de egna medlemmarna – egenvärdet förskjuts mot ett allt större nyttovärde (6).
Professionaliseringen kritiseras i Norge för att ta död på dugnaden. Den urholkar demokratiska principer och processer i en idrottsförening när makt förs över från ideella medlemmar till anställd personal.
Från problem till potential
Men hur ser ledare inom norsk idrott på denna utveckling – och vilka utmaningar och möjligheter skapar professionaliseringen i föreningarnas vardag?
Intervjuer med styrelseledamöter och ordförande i 25 norska breddföreningar visar att professionaliseringen innebär nya utmaningar, men också konkreta fördelar.
De vittnar om att anställd personal kan avlasta ideella krafter, strukturer blir tydligare och möjligheterna att öka intäkter – till exempel genom sponsorer och projektpengar – förbättras. Arbetet med värdegrund kan stärka föreningens varumärke och utbildningar och certifieringar bidrar till att höja kompetensen i och ger legitimitet till organisationen.
Ideellt engagemang – som på jobbet
Det ideella arbetet upplevs i dag likna de villkor som medlemmarna känner igen från sina yrkesliv. Uppgifterna i föreningen blir mer strömlinjeformade, tidsatta och konkreta, och tydliga rollbeskrivningar gör engagemanget mer individualiserat.
Fakta dugnad
Dugnad är ett norskt begrepp för frivilligt arbete som utförs gemensamt och utan ersättning, för ett gemensamt ändamål.
Inom idrottsrörelsen syftar dugnad på det ideella arbete som medlemmar, föräldrar och ledare bidrar med för att verksamheten ska fungera – exempelvis som tränare, funktionärer eller arrangörer.
Dugnad utsågs till Norges nationalord 2004.
En intervjuperson beskriver det som ett slags ”Röda Korset-engagemang” och menar att det ideella arbetet i en sådan organisation är mer strukturerat och planlagt än det som traditionellt har präglat idrotten. När personen började i sin klubb för ett antal år sedan fick denne nyckeln till klubbhuset utan att skriva under något avtal. Uppmaningen var att ”bara börja skapa aktivitet” utifrån sina förutsättningar.
I dag ser det annorlunda ut. Verksamheten behöver planeras och läggas in i kalendrar, eftersom människor inte längre ”bara dyker upp”. En möjlig förklaring är en mer individualiserad och tidspressad vardag, där många har svårt att få ihop livspusslet. När det ideella arbetet dessutom börjar likna ett vanligt jobb kan det avskräcka från engagemang.
Å andra sidan framhåller föreningarna att denna ökade struktur är viktig. I en förening påpekar en anställd ledare hur dennes uppgift är att planera och lägga upp arbetet för de ideella:
”Det är därför vi har många anställda, så att styrelsen inte ska ha så mycket arbete att göra. Styrelseledamöter i vår klubb har det betydligt enklare än i andra klubbar. Det är lätt att bemanna kommittéer och lösa tränaruppgifter. Just det faktum att vi har många anställda som organiserar saker gör att folk tycker att det är lätt att vara engagerade.”
Viktigt med professionell kompetens
Den professionaliserade idrottens ändrade krav påverkar också styrelsesammansättningen. Tidigare gick styrelseuppdrag ofta till engagerade eldsjälar som arbetade ideellt för ”idrottens skull”. Men när kraven på kompetens och rapportering ökar räcker det inte alltid längre. Som en intervjuperson uttryckte det: ”Man kan inte komma in från gatan längre”.
Andra populära artiklar:
För att möta utvecklingen försöker många föreningar stärka sin organisatoriska kapacitet. De rekryterar personer med erfarenhet från till exempel ledarskap, ekonomi, juridik och entreprenörskap. En intervjuperson betonar just värdet av en sådan mix:
”Det är viktigt att inte bara ha kompetens från sporten. När man pratar om styrning och strategi och den sortens saker, har inte alla lika mycket erfarenhet. Jag tror att det är viktigt för en klubb att ha en sammansatt styrelse, med både idrottsinriktade volontärer och någon med en mer strategisk bakgrund.”
Tydliga roller
En annan intervjuperson som är styrelseledamot för en av Norges största föreningar, arbetar också i ledningsgruppen i ett stort aktiebolag. Personen poängterar att arbetslivserfarenheten var viktig i rekryteringen till föreningens styrelse: ”Min expertis med att orkestrera ett stort bolag passar bättre i styrelsen än att jag står och steker våfflor på ett evenemang.”
Personen påpekar att föreningens arbete i dag ofta handlar om kontakter med kommunen och näringslivet i frågor som rör avtal, byggprocesser och långsiktig utveckling. Då behövs rätt kompetens.
Sammantaget visar exemplen hur föreningar mer eller mindre tvingas att professionalisera organisationen – både på grund av extern press, men också genom valen man tar internt. I de här exemplen framstår professionaliseringen som något positivt.
Avprofessionalisering som motkraft
Samtidigt finns det föreningar som medvetet väljer en annan väg och i stället minskar mängden avlönade roller. Vissa väljer att inte anställa, trots att det ofta förväntas av dem. De upplever att det ideella engagemanget snarare stärks när fler behöver bidra.
En intervjuperson berättar om en förening som uppmärksammades i lokalpressen för sitt traditionella sätt att arbeta. Kort därefter bad föreningen om hjälp med frivilligarbete:
”Vi bjöd in folk till en dugnad, och 90 personer dök upp. Vi var tvungna att skicka hem många, eftersom vi inte behövde alla. Det berodde helt på att de kände sig otroligt stolta över att vara medlemmar i en klubb som drevs på det sättet. Om vi vill undvika att behöva betala mycket för att våra barn ska vara med, måste vi faktiskt bidra”.
En nödvändighet för verksamheten
I intervjuerna med de norska föreningsrepresentanterna framträder professionalisering inte som något särskilt kontroversiellt, utan som en självklar del av hur idrotten fungerar. Begrepp som professionalisering, kommersialisering och idrotten som ”produkt” verkar ha normaliserats. Föreningarna ser dem som något man bör förhålla sig till och omfamna.
En intervjuperson uttrycker det ungefär så här: ”En förening med 1 000 medlemmar måste nog anställa en administratör, eftersom allt blir mer professionaliserat, moderniserat och krävande. Vi måste anställa någon som kan ta hand om det.”
Att anställa framstår här inte som ett strategiskt val, utan som en följd av utvecklingen. Det ses som nödvändigt för att få verksamheten att fungera, och kan bidra till en mer strukturerad och hållbar organisation.
En hybrid av ideellt och professionellt
Föreningarna befinner sig i ett slags balansläge. Alla är inte fullt ut professionaliserade, men många uttrycker ett behov av att bli det. Professionalisering framstår ofta som svår att välja bort. Det märks i hur styrelser sätts samman och hur man talar om verksamheten. Även där förändringen ännu inte är genomförd påverkar den hur föreningar organiserar sig och fattar beslut samt hur de talar om och förstår verksamheten.
Om studien
Artikeln bygger på ett pågående avhandlingsarbete vid Norges idrettshøgskole, som fokuserar på moderniseringsprocesser i och av norsk breddidrott och hur detta påverkar idrottsföreningars värderingar, styrning och ansvar.
I studien ingår intervjuer med 30 personer i ledande roller, främst ideella, i 25 idrottsföreningar med fler än 500 medlemmar.
Fokus ligger på hur föreningar balanserar ideella arbetssätt med en allt mer professionaliserad verksamhet – och hur denna utveckling tar sig uttryck i organisation, ledarskap och vardagligt arbete.
Professionaliseringen verkar vara ofrånkomlig snarare än valbar för en del föreningar. Det tycks handla om att hänga med i tiden när krav från lokalsamhället, medlemmarna och andra instanser ökar för att få acceptans. Resultatet kan förstås som en hybridorganisering där föreningar är både ideella och professionella samtidigt.
Men i grunden väcker denna utveckling en central fråga: vad är egentligen syftet med verksamheten? Det handlar inte om vilken organisationsform som föredras eller förkastas, utan om vad det är organiseringen önskar åstadkomma. Föreningar vill skapa kvalitet för och med sina medlemmar, uppnå bättre (idrotts)resultat och attrahera deltagare till aktivitet och socialisering. Om dessa mål kan nås enklare, billigare och med mindre ansträngning genom att anställa/avlöna personer i stället för att jaga ideella krafter, så kan det ses som ett gott alternativ för att nå de mål som satts upp.
Professionalisering bör således inte betraktas som ett mål, vilket det ibland felaktigt framställs som, utan för vad det faktiskt är – ett verktyg för att uppnå de satta målen. De traditioner som idrotten bär om ideellt arbete och dugnad verkar, till trots, vara ganska stabila (som en aktuell rapport från Danmark visar (7)).
Tendensen väcker dock frågor om vad som händer med idrottens fundament – det ideella engagemanget, det demokratiska inflytandet och föreningslivets autonomi. Hur det utvecklas på sikt återstår att se. Är dugnaden på väg att dö ut, eller är den bara i (ständig) förändring?
Referenser
- Stier, J. Det ideella idrottsengagemangets baksidor. Jag ställer upp! En antologi om ideellt engagemang. 2025. s. 111–13.
- Solstad, G. M. & Sandvik, M. R. Frivillig i idrettslag – idrettsorganisering i spennet mellom forening og forretning. 2024.
- Centrum för idrottsforskning. Jag ställer upp! Om framtiden för ett ideellt idrottsengagemang under press. 2025.
- Centrum för idrottsforskning. Den allvarsamma leken: kostnader, akademier och barnidrottens specialisering. 2026.
- Stenling, C. & Fahlén, J. Få idrottsföreningar vill vara politiska verktyg. 1 september 2017. https://www.idrottsforskning.se/fa-idrottsforeningar-vill-vara-politiska-verktyg/
- Strömberg, J., Fahlén, J. & Strittmatter, A-M. Mapping values in sport clubs: towards a conceptual typology for understanding the bettering of grassroots sport governance. European Sport Management Quarterly. 2025.
- Thøgersen, M., Petersen, F. & Steffensen, A. B. Foreningslivet i Danmark. Status og udviklingstendenser i perioden 2004–2024. 2025.
Vad tycker du?