Min läslista

Din läslista är tom.

Lägg i läslista
Friidrottens skador / Hälsa

Linköping tar upp kampen mot överbelastningsskador

2 sep 2015
Text: Christian Carlsson, redaktör Idrott & Kunskap

Problematiken med överbelastningsskador har länge varit ett gissel för friidrotten. Till slut behövde något göras. Svaret blev Athletics Research Center som invigdes förra året. Ett flertal forskningsprojekt är nu redan full i gång.

– Vi är tolv personer som forskar på deltid. Just nu pågår bland annat ett par CIF-finansierade studier och samarbetsprojekt med med det internationella friidrottsförbundet IAAF och Lettlands hälsoministerium, säger Toomas Timpka, överläkare och professor i socialmedicin vid Linköpings universitet samt föreståndare för Athletics Research Center.

Det var ingen tillfällighet att IAAF hade representanter på plats då centret invigdes i november 2014. Epidemin med överbelastningsskador inom sporten är nämligen inte något unikt för svenska friidrottare – även om man kan undra ibland.

– Mellan 85-95 procent, beroende på gren, av alla friidrottare på elitnivå drabbas varje år av någon form av överbelastningsskada. Vi har fått i uppdrag av IAAF att analysera data från VM i Moskva 2013. Och den uppgiften kommer vi även ha under VM i Peking, säger Toomas Timpka. Syftet är att ta fram styrinstrument som bygger på de aktivas självskattade hälsa månaden före mästerskapet. Tanken är att sätta in resurser på individer som befaras befinna sig i riskzonen. Resultat från Moskva-studien visar att individer som rapporterat in symptom på överbelastning månaden innan ett mästerskap löper en dubbelt så hög risk att skada sig jämfört med övriga tävlande.

Frågan är varför just friidrottare är så drabbade av överbelastningsskador?

– Många ligger hela tiden på gränsen för vad deras kroppar klarar av. I de olika grenarna så utsätts också specifika strukturer för extrema belastningar. Då blir återhämtningen väldigt viktig.

Om friidrottare vore bilar

Överbelastningsskadorna drabbar förstås specifika kroppsdelar beroende på hur grenen är utformad. Långdistanslöpare får ofta problem med fötter och underben. Kastare med axlar och armar. Hopparna med hälsenor, underben och knän. De i särklass mest skadedrabbade utövarna är emellertid tiokampare och häcklöpare.

Det är, förklarar Toomas Timpa, viktigt att kroppens vävnader byggs upp långsiktigt för att klara av de tuffa påfrestningarna. Att många i dagens generation ungdomar inte rör sig lika mycket spontant kan också vara bidragande orsak till kroppens strukturer saknar den nödvändiga tåligheten för att klara av tränings- och tävlingsbelastningen.

– Sedan finns det också något i friidrottskulturen som gör att det här får fortgå. Jag brukar säga: ”Tänk om det hade varit bilindustrin.” Om Toyota eller Volvos bilar hade gått sönder hela tiden så hade man utan tvivel börjat göra felsökningar i tillverkningsprocessen. Att stora friidrottsstjärnor tvingas bryta de stora mästerskapen på grund av skador mitt framför världens tv-kameror ger förstås sporten badwill också.

En stor del av friidrotts- och forskningssatsningarna vid Linköpings universitet handlar om långdistanslöpning. Men allt är inte riktat mot eliten. Ett av forskningsprojekten – som sker i samarbete med regionen – fokuserar mer på den stora massan av långlöpande motionärer.

– Det är ett treårigt projekt där vi följer löpare som deltar i halvmaraton- och maratonlopp i Östergötland. Målet är att skapa en hållbar idrott så att de här löparna har roligt och fortsätter att springa, säger Toomas Timpka.

2 sep 2015
Text: Christian Carlsson, redaktör Idrott & Kunskap

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

link

Idrottsforskning.se ges ut av Centrum för idrottsforskning

08-120 537 00 (vxl)
cif@gih.se