”I simningen vill man se biffig ut, men när man är i skolan vill man inte se så biffig ut.” Så säger Jenny, simmare. En perfekt idrottskropp följer inte alltid utseendeidealen. Det framgår när unga tävlingssimmare och deras tränare resonerar om kroppens storlek, muskler och smalhet.
Synen på kroppen och normer om hur kroppen bör se ut är viktigt i konstruktionen av en idrottares identitet och för att skapa det som anses vara feminint och maskulint (1,3,6).
Tidigare forskning visar varierande resultat kring frågan om idrottsungdomar är mer nöjda med sina kroppar än icke idrottande ungdomar. Carolina Lundes och Ann Friséns forskning på fysiskt aktiva ungdomar, visar att flickors missnöje över att ha för lite muskler är lika vanligt som missnöjet över att inte vara tillräckligt smal (4). Ideal om en smal men vältrimmad kropp tycks växa sig starkare bland unga kvinnor (2). Men forskningen visar också att kvinnliga idrottare tycks befinna sig i ett spänningsfält mellan idrottsliga kroppsideal och feminina ideal.
Detta bidrar till ett konfliktfyllt förhållande mellan den egna idrottskroppen och den traditionellt önskvärda feminina kroppen. Samtidigt ses idrottskroppen som eftersträvansvärd för att prestera väl (5-8). Ett gemensamt tema i forskningen är att idrottskvinnorna både återskapar traditionell femininitet och gör motstånd mot den (5-7,9). Pojkar framhåller muskler som ett ideal
vilket tycks gå hand i hand med idealet om den presterande idrottskroppen (4,8).
Ladda ner pdf:en nedan för att läsa hela artikeln
Kommentarsfunktionen är stängd på denna artikel