När blir man för gammal för idrott? Två svenska studier har tittat närmare på det växande fenomenet gåfotboll, där vissa spelare är över 80 år.
– Det finns många fördomar om äldre. Även hos äldre själva. De som hittat till gåfotboll har fått ett uppvaknande. De vill aldrig sluta spela, säger Inger Eliasson docent i pedagogik.
Många lämnar föreningsidrotten i tonåren. De flesta för gott. Men varför skulle något man älskar som barn inte kunna vara lika roligt vid 75? Gåfotboll utmanar föreställningar om vad idrott är och för vem den är till för, visar två nya studier.
Gåfotboll har skapat livsglädje, något att längta till varje vecka. Det handlar om att bli en del i ett sammanhang.
Gåfotboll skiljer sig en del från vanlig fotboll. Spelarna går i stället för att springa. Fysiskt spel är inte tillåtet. Höjdbollar får inte vara för höga. Planen och målen är mindre, och deltagarna oftast betydligt äldre. I de flesta fall över 65 år.
Läs också:
Passar de flesta
Sporten är däremot ung. Omkring 2018 kom den till Sverige. Officiell statistik om antalet aktiva och föreningar saknas. Men gåfotboll växer stadigt, intygar Marie-Louise Dahlberg, ansvarig för Gåfotboll på Svenska Fotbollförbundet. Organisationen Sverige Walking Football (SWF) listar närmare hundra föreningar runt om i landet. Det arrangeras till och med världsmästerskap med svenskt deltagande inom SWF.
Fakta gåfotboll
Gåfotboll föddes i England och kom till Sverige omkring 2018. Spelreglerna kan variera. Enligt Svenska Fotbollförbundets rekommendationer ska matcher spelas med 6 utespelare per lag och utan målvakt.
Planen är mellan 15–20 meter bred och 30–40 meter lång. Matchtiden är 2 x 20 minuter. En fot ska alltid befinna sig på marken. Om en spelare springer tilldelas motståndarlaget indirekt frispark.
Om forskningsstudien ”Gåfotboll för hälsa”
Forskarna har studerat 65 gåfotbollsspelare i tre föreningar. Cirka 70 procent var män och 30 procent kvinnor. Deltagarna var mellan 63 och 85 år. Snittåldern var 71 år. En gåfotbollspelare går cirka 2,5 km under 40 minuter. Ansträngningen är medelintensiv (12–13 på Borgskalan), visar studien.
Om Inger Eliassons intervjustudie
Inger Eliassons studie baseras på intervjuer med 15 gåfotbollsspelare (sju kvinnor och åtta män) 68–76 år i tre idrottsföreningar. Åtta föreningsrepresentanter från olika klubbar är också intervjuade. Både bredd- och elitfotbollsföreningar är representerade. Studien har namnet: ”Jag kommer kanske dö på fotbollsplanen, men då är jag lycklig” – En studie om gåfotboll, physical literacy och föreningsidrott hela livet.
För att ta reda på mer om gåfotboll har idrottsforskare från Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) och Göteborgs universitet studerat spelarnas hälsoprofil, fysik och vilken belastning de utsätts för på planen. I studien ”Gåfotboll för hälsa” undersöker de 65 spelare, kvinnor och män mellan 63 och 85 år.
– Hälsomässigt är deltagarna ungefär som befolkningen i stort i denna åldersgrupp. Fysiskt är de något bättre än genomsnittet, särskilt i kondition och gripstyrka. Det visar våra tester i labb och på planen, säger fysiologiforskaren Helena Andersson verksam vid GIH och Umeå universitet.
Många i studien har varit idrottsaktiva tidigare. Men här finns också flera utan tidigare erfarenhet av vare sig fotboll eller föreningsliv. Nybörjarna är oftast kvinnor.
– Gåfotboll är en medelintensiv aktivitet som passar de flesta. Man blir andfådd och får upp pulsen. Det kan jämföras med en rask promenad. Man får en bra timme fysisk aktivitet tillsammans med andra, oavsett ålder och fysiska förutsättningar. Man behöver inte heller vara vältränad för att spela. Och man får skratta, sammanfattar Helena Andersson.
Vill fortsätta hela livet
Bilden bekräftas av Inger Eliasson, docent i pedagogik vid Umeå universitet. I studien ”Jag kommer kanske dö på fotbollsplanen, men då är jag lycklig” har hon intervjuat deltagare och föreningsrepresentanter från olika delar av landet.
Hallå där Björn Oback, gåfotbollsspelare i Enskede IK!
Namn: Björn Oback
Ålder: 77
Förening: Enskede IK
Position på planen: ”Lite överallt”
Aktuell: En av deltagarna i studien “Gåfotboll för hälsa”
Hur gick det till när du började med gåfotboll?
– Jag började i slutet av 2018. Jag fick hum om det på nätet. Man fick hoppa in och lira direkt. Det var inga konstigheter. Vi är 25 gubbar som håller på. Kvinnorna kör eget och de är ett 20-tal.
– Det är roligt för man träffar folk. Som pensionär träffar man inte så många annars. Det var skillnad förr när man jobbade.
Hur ofta spelar ni?
– Vi kör två gånger i veckan utomhus, även på vintern om det inte är snö. Jag kör friidrott också på sidan om i IFK Tumba och springer korta häcken. Jag har hållit på med det sedan jag var 12 år, så jag har liksom aldrig lagt av med idrott.
Har du något mål med träningen?
– Jag håller på för att det är kul. Sedan är det små turneringar då och då. Tävlingen är moroten kan man säga. 2019 var vi med i en turnering på Mallorca. Det var jättekul. Vi mötte holländska och engelska lag och gjorde inte bort oss. De hade hållit på en himla massa år, men vi spelade jämnt mot dem. I år ska två gubbar i laget vara med i VM i Florens och representera Sverige.
Vad ska man tänka på som gåfotbollsspelare?
– Det handlar om att vara i rörelse. Det gäller att placera sig hela tiden och vara spelbar, ungefär som de stora gängen gör. Om alla är markerade går det inte att lira bollen.
Hur länge tänker du fortsätta?
– Man ska fortsätta så länge man kan röra sig. Jag är äldst i laget, men ännu så länge funkar det. Det är himla roligt. Man träffas och lirar i 1,5 timme. Fikar och sitter och ljuger lite. Det är värt så mycket.
Har du något tips till dem som är nyfikna och vill börja spela?
– Det kommer nytt folk hela tiden. De tycker att det är jätteroligt. De kanske har varit och tittat någon gång innan och smälter in ganska snabbt. Man behöver inte ha spelat fotboll förut, men det är klart att det underlättar.
Det är den låga tröskeln som gör gåfotbollen unik och skiljer den från traditionellt utformade lagidrotter, anser hon.
– Att man går och spelar är en nyckel. Det ger en lagom intensitet som gör att alla kan vara med.
Men bättre kondition, starkare kropp och längre friskare liv är underordnat. Det är inte det som driver spelarna, understryker Inger Eliasson.
– Gåfotboll har skapat livsglädje. Någonting att längta till varje vecka. Det handlar om att bli en del i ett sammanhang. Idrotten ger en sammanhållning oavsett fysisk förmåga och kön. De säger att de aldrig tänker sluta. De ska fortsätta hela livet.
De äldre omfamnar sin idrott med starka känslor, visar studien.
– Jag blir förvånad som forskare. Hur kan det vara så bra? Det finns något nytt här att studera vidare, säger Inger Eliasson.
Bli en bättre gåfotbollsspelare
Det finns många fördomar mot äldre och om vem som kan idrotta i en förening. Fördomarna finns även hos de äldre själva, enligt Inger Eliasson. Men de som hittat till gåfotbollen har fått en annan syn, anser hon.
– Det sker ett uppvaknande. De inser att de har hittat en idrott som de faktiskt kan fortsätta med. Det hade de inte trott själva. Det leder till ett tankesätt om att man har en potential att utvecklas trots att man är över 70 år.
Andra populära artiklar:
Suget efter att bli en bättre spelare och att få tävla är en viktig del av motivationen. Inger Eliasson berättar om en kvinna i 70-årsåldern som regelbundet jonglerar hemma i hallen för att bli lite bättre till nästa träning. En annan man tränar särskilt vissa muskelgrupper på gymmet för att nå en bättre prestation på planen.
– De lajar inte bara. De vill utvecklas och känna sig duktiga, och skäms när de ser sig själva på film som nybörjare. De är där för att idrotta tillsammans. Det här är viktigt och seriöst.
Gräsrotsrörelse
Gåfotboll är ett fenomen som växt underifrån i Sverige. Enskilda föreningar har importerat sporten från utlandet. Den är stor i bland annat England och Portugal.
Gåfotboll växer i en tid där fysisk inaktivitet hos befolkningen är en viktig samhällsfråga. Idrottsrörelsen arbetar samtidigt utifrån en vision om ”idrott hela livet”. Det finns också en trend bland idrottsföreningar att bredda verksamheten och engagera sig socialt, enligt Inger Eliasson.
För föreningarna är verksamheten relativt enkel att arrangera. Bollar och mål finns redan och på dagtid är pensionärer och fotbollsplaner ofta lediga. Däremot finns mycket kvar att utveckla kring regler och tävlingsverksamhet, anser Inger Eliasson. Hon ska nu gå vidare och undersöka det stora tävlingsintresset hon funnit hos många äldre.
3 kommentarer
Även om man inte får tackla så finns motivation att försöka nå bollen vilket gör att man går
”lite snabbare”(pulshöjande), passningar skärper koncentrationen och ben,rygg o bål mår bra.Även om jag har nått 80 år o 30 års fotboll finns fortfarande tävlingsglädje med gåfotboll.
Jag är lagkamrat med Kenneth B ovan och kan bara instämma i hans uppfattning. Jag är emellertid något yngre och jobbar fortfarande. Men min arbetssituation möjliggör att jag trots allt (oftast) kan träna dagtid. Jag deltar främst av en livslång kärlek till fotboll samt glädjen att få samverka med flera under träningssammankomst. Sedan 20 år tillbaka har jag främst tränat och tävlat i olika underhållsidrotter och gör så fortfarande. Även om jag och min fru tränar och tävlar ihop såväl i Sverige som i vissa övriga delar av världen så har jag alltid saknat “tjatet med lagkamrater i omklädningsrum och på planen”.
Som målvakt i Hammarby blir jag inte så trött och kan därför träna som vanligt på kvällarna och övriga dagar i veckan.
En helt fantastisk form av idrott och umgänge.
Spelar själv i Hammarby, sedan tre år tillbaka. En fantastisk kul form av motion för oss äldre. Kan bli kul spel, typ “Tik Tok” a la Barcelona, då det går som bäst. Kul att många kan vara med, oberoende av nivå på fotboll-kunnande.