Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: GEPA PICTURES, Bildbyrån
Lägg i läslista
Idrottens etik / Övrig forskning

Fortsatt kamp mot fusket

25 jun 2014
Text: Arne Ljungqvist, professor emeritus

Den internationella idrotten har successivt kunnat lösa många etiska frågor kopplat till kampen mot dopning. Men det finns fortfarande frågor att besvara. Och i framtiden kan gendopning bli den nya etiska utmaningen.

Det är heta sensommardagar i Rom 1960 när de olympiska spelen går av stapeln. Under lagtempoloppet på cykel kollapsar en dansk och dör. Några av hans lagkamrater drabbas också och förs till sjukhus, men klarar sig. Värmeslag? Kanske. Men cyklisterna har fått någon slags drogcocktail av sin ledare. Enligt uppgift innehöll den bland annat centralstimulerande medel som amfetamin eller liknande.1 Sannolikt har hettan och drogerna tillsammans orsakat tragedin.

Att en olympier dör på detta sätt rakt in i vardagsrummen hos människor runt om i världen fick den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) att reagera och bilda en kommission. Kommissionen tog fram en strategi som gick ut på att ta dopningsprover på idrottarna vid OS och analysera dem mot bakgrund av en lista över förbjudna substanser.

Det markerar starten för dagens kamp mot dopning. Under de snart 50 år som kampen har pågått har den stött på en lång rad frågeställningar av etisk art.

Starkt stöd för ett förbud

I dag har flera av dessa frågor fått en lösning. Det finns till exempel ett starkt stöd för förbudsregler mot dopning, vilket inte var någon självklarhet under 1970- och 1980-talen. Genom tillkomsten av World Anti-Doping Agency (WADA) år 1999 gjorde idrotten och regeringarna runt om i världen gemensam sak. Ett gemensamt regelverk för idrotten – WADA:s kod – togs fram i början av 2000-talet liksom en konvention mot dopning under FN-organet UNESCO några år senare. Idén att släppa dopningen fri är alltså avfärdad av samtliga berörda organisationer, men den har fortsatt att dyka upp då och då.2

WADA:s kod var välkommen. Tidigare kunde idrottare få olika straff för samma förseelse beroende på vilken idrott de utövade och vilken nationalitet de hade. UNESCO-konventionen innebar att regeringarna förväntades omsätta koden i nationella lagar och regler, men den processen har varit långsam.

Behovet av dispenser

En annan etisk fråga som fått sin lösning är den om idrottare ska kunna få dispens för att använda förbjudna substanser vid behov.

Dispensfrågan blev aktuell för IOK omkring 1990 då den medicinska kommissionen började ge dispenser vid OS i väldigt speciella fall. När så den praxis som hade tillämpats i några år skulle omsättas i regler uppstod motstånd. Många inflytelserika IOK-ledamöter och internationella ledare menade att om en idrottare behöver dopningsklassade mediciner så kan man inte tillåta personen att tävla.

I dag utgör dispensreglerna en viktig del av WADA:s kod, och uppgifter om dispenser ska lagras i WADA:s databas ADAMS (Anti-Doping Administration and Management System).

Blodprov och utökade kontroller

Sverige och Norge blev först med att införa dopningskontroller utanför tävling i början av 1980-talet, så kallade out-of-competition-tester. Modellen stötte dock på hårt motstånd när den lanserades internationellt. I dag kräver WADA:s kod att varje nationell antidopningsorganisation och varje internationellt förbund utför out-of-competition-tester.

Analyser av blodprover är i dag också en självklar del av metodarsenalen för att avslöja såväl bloddopning som vissa andra former av dopning. På 1980-talet fanns det emellertid en allmän föreställning inom idrotten att etiken och religionen på många håll i världen inte skulle tillåta blodprovstagning för dopningsanalyser.

Flera utmaningar

återstår Även om den internationella idrotten har kunnat lösa många etiska frågor finns det fortfarande frågor att besvara. Ett problem är risken för nationella intressekonflikter. Nationella antidopningsorganisationer (NADO) ansvarar för antidopningsverksamheten på det nationella planet, medan de internationella förbunden delar antidopningsansvaret med berörda NADO för den internationella eliten. NADO får hela eller stora delar av sin budget från sitt lands regering.

Det är uppenbart att detta kan leda till intressekonflikter eftersom det knappast är ett nationellt intresse att se sina idrottare dopade, särskilt inte i samband med stora internationella evenemang. WADA vill därför att en NADO:s verksamhet ska stå så fri som möjligt från landets idrottsorganisationer och regering.

För Sverige, som mycket tidigt byggde upp sin antidopningsverksamhet, var det naturligt att göra detta inom ramen för Riksidrottsförbundet. Det var där kompetensen och intresset fanns. Men nu har tiderna förändrats och en statlig utredning har tagit fram ett förslag för att koppla loss antidopningsarbetet från Riksidrottsförbundet så gott det går.3 Arbetet med att förverkliga utredningens förslag pågår.

Oberoendet fick Armstrong fälld

Ett exempel på hur den nationella intressekonflikten kan slå är USA. Där hade den Olympiska Kommittén ansvaret för antidopningsarbetet tillsammans med de nationella specialidrottsförbunden. Vid OS i Sydney 2000 visade det sig att USA hade dopade friidrottare i sin OS-trupp. Det blev en skandal som bidrog till att USA:s regering beslöt att inrätta en fristående antidopningsorganisation som var finansierad av regeringen och sponsorer, men utan direkt regeringsengagemang – United States Anti-Doping Agency (USADA).

Det var USADA som år 2003 och framåt nystade upp härvan med det underjordiska laboratoriet i Kalifornien, BALCO (Bay Area Laboratory Corporated), som producerade och distribuerade dopningsmedel till elitidrottare runt om i världen. Det var också USADA som år 2013 klarlade historien om cyklisten och flerfaldige Tour de France-vinnaren Lance Armstrongs dopningsfusk. Två exempel på ansvarsfullt och effektivt NADO-arbete.

Också de internationella förbunden har en tydlig intressekonflikt när de ska se till att out-of-competition-tester utförs på sin internationella elit. Hur seriöst gör de detta? Det är ju knappast positivt för ett förbund att se sina stjärnor dopade. Trovärdigheten löses bäst genom att lägga ut kontrollverksamheten på någon annan, vilket många gör. Arbetet med att följa upp positiva testresultat kommer man dock inte undan, men det övervakas av WADA som kan överklaga felaktiga eller uteblivna beslut till idrottens högsta rättsinstans – Court of Arbitration for Sport (CAS). Det är därför nödvändigt att WADA får all relevant information om dopningskontroller levererad till sin databas ADAMS.

Svårlösta integritetsfrågor

Tester utanför tävling utgör den viktigaste delen av antidopningsarbetets kontrollprogram. Avsikten är att avskräcka idrottarna från att dopa sig. De ska känna att de kan bli kontrollerade när som helst och var som helst. Testen ska alltså komma som en överraskning. Minsta förvarning kan ge en fuskande idrottare tid att antingen hålla sig undan eller vidta åtgärder så att ett dopningsprov blir negativt.

När det uppdagades att den amerikanska sprinterstjärnan Marion Jones var en av Balcos kunder förnekade hon att hon dopat sig. Hon hänvisade till att hon kontrollerats inom och utanför tävling hundra gånger eller mer och aldrig lämnat ett positiv prov. När Jones så småningom föll till föga och erkände att hon under långa tider dopat sig med en rad välkända dopningssubstanser blev det bara ett bevis för att de kontroller hon genomgått inte kommit som någon överraskning för henne.

Cyklisten Tyler Hamilton, som vittnade i Armstronghärvan, beskriver i sin bok hur en dopad idrottare kan undvika att testa positivt om den får lite tid på sig (4). Det är tydligt att out-of-competition-testerna inte fungerar som det var tänkt och att systemet behöver ses över och stramas upp.

För att kunna genomföra effektiva tester utanför tävling måste kontrollanterna veta var idrottaren som ska testas befinner sig. Elitidrottare har därför krav på sig att informera sina antidopningsorganisationer om var de befinner sig vid givna tidpunkter, samt en skyldighet att hålla denna information aktuell. Denna vistelserapportering fungerar i Sverige som en frivillig överenskommelse, men det har diskuteras hur frivillig den är då utebliven eller felaktig visteleinformation kan få negativa konsekvenser för idrottaren. Sverige skulle behöva en klarläggande lagstiftning i denna fråga.

Det är ingen tvekan om att de eskalerande juridiska kostnaderna hotar hela antidopningskampen.

Elitidrottare på såväl nationell som internationell nivå ska också skicka vistelserapporter till ADAMS i Montreal. Till detta dataregister överförs också, som ovan nämnts, andra persondata som behövs för en effektiv kamp mot dopning. För att göra dataöverföringen möjlig och samtidigt tillgodose idrottarens rätt till personligt dataskydd har en särskild bilaga till WADA:s kod utarbetats med rubriken International Standard for Protection of Privacy and Personal Information. Skyddet är tänkt att fungera tillsammans med den kanadensiska dataskyddslagen.

EU har dock hittills bedömt det som ett otillräckligt skydd för individen, något som för närvarande starkt äventyrar effektiviteten i det internationella antidopningsarbetet. Märkligt nog har världen utanför Europa inte rest några invändningar. Problemet måste snarast få en lösning.

Förnekanden med konsekvenser

Storstjärnor som befunnits ha brutit mot dopningsreglerna förnekar nästan genom gående sina förseelser. Det är naturligtvis deras rätt och det finns en lång lista över mer eller mindre fantasifulla förklaringar till positiva analysresultat. Dessa förnekanden leder emellertid alltför ofta till långvariga och kostsamma juridiska processer. I allmänhet har stjärnorna stöd av sina sponsorer som inte vill se sina reklampelare fällda för dopning.

Ett tidigt exempel var världsrekordhållaren på 400 meter löpning, amerikanen Harry ”Butch” Reynolds. Han testade positivt för steroider vid en internationell friidrottsgala 1991 och fälldes efter långdragna processer i friidrottens internationella skiljedomstol. Han vände sig då till civil domstol i sin hemstat Ohio, som friade honom och ålade IAAF att betala ett skadestånd till Reynolds på 27 miljoner dollar. IAAF blev tvunget att överklaga till nästa instans som motsvarar våra hovrätter. Där undanröjdes Ohiodomen med motiveringen att amerikansk domstol inte hade jurisdiktion i ett sådant ärende.

Reynolds överklagade då till Högsta domstolen i USA som efter lång betänketid beslöt att inte ta upp ärendet. IAAF vann alltså till slut, men det tog flera år och kostade IAAF och Reynolds (och hans sponsorer?) massor med pengar. De verkliga vinnarna var advokaterna på båda sidorna.

Efter sin Tour de France-seger 2006 testade den amerikanske cyklisten Floyd Landis positivt för testosteron. Han nekade, och förde tillsammans med sina advokater en aggressiv kampanj mot Internationella cykelförbundet (UCI) och mot WADA. Landis-sidan hävdade att de metoder som användes för att påvisa testosteron var vetenskapligt förkastliga. Processen skulle egentligen hållas mellan Landis och UCI, men kostnaderna blev så höga att UCI inte hade råd och WADA fick bli Landis motpart. Så småningom blev Landis fälld och ett par år senare erkände han att han hade dopat sig. Processen hade kostat WADA omkring två miljoner dollar, motsvarande åtta procent av WADA:s budget. Pengarna kunde ha använts bättre.

Det är ingen tvekan om att de eskalerande juridiska kostnaderna hotar hela antidopningskampen. Det är i detta ljus man ska se den förändring som införs i WADA:s kod från och med år 2015 och som innebär att en idrottare kan få straffrabatt om han eller hon omgående erkänner sin dopningsförseelse.

Bättre kontroll av läkemedel

När kampen mot dopning inom idrotten startade på 1970-talet hade idrottare använt stimulantia som dopningsmedel i flera decennier, och steroider i 10-15 år. Dopningskulturen hade ett rejält försprång. Än i dag lever föreställningen kvar att de som dopar sig ligger ett steg före dem som bekämpar dopningen. Men det är knappast sant längre.

Ett exempel på detta gavs vid vinter-OS i Salt Lake City 2002. Då befanns tre skidå- kare dopade med den senaste generationen av bloddopningsmedlet erytropoetin, som varit på marknaden i bara några månader. Antagligen trodde idrottarna och deras kringfolk att det ännu inte fanns några analysmetoder för denna substans. Men det fanns det – tack vare idrottens samarbete med producenten av substansen.

Samarbetet med läkemedelsindustrin har sedan fortsatt och utvecklats. Hösten 2012 anordnade läkemedelsindustrins samarbetsorganisation IFPMA och WADA en konferens där man diskuterade hur man gemensamt ska gå vidare för att förhindra att mediciner som är under utvecklig, eller just kommit ut, missbrukas i dopningssyfte.

Särskilt kritisk är slutfasen då ett nytt läkemedel genomgår så kallad klinisk prövning. Läkemedlet finns då ännu inte officiellt på marknaden men kan läcka till den illegala handeln. Därför infördes för några år sedan i WADA:s kod en förbjuden substansgrupp kallad ”substanser under utveckling men ännu ej officiellt godkända”.

Steroider vanligt i kosttillskott

Ett problem som funnits länge och ännu inte bemästrats är den bristande kvalitetskontrollen av kosttillskott. Sådana används i stor utsträckning av elitidrottare och säljs utan recept med allehanda förespeglingar om olika hälsobefrämjande och förstärkande effekter. Vitaminpiller är exempel på kosttillskott och kan säkerligen vara av värde i olika sammanhang. Men marknaden är full av kosttillskott vars effekter och innehåll är oklara. Den övervakning som gäller för tillkomsten av läkemedel saknas, vilket innebär att kosttillskotten kan innehålla substanser som egentligen inte ska finnas där.

Dopningslaboratoriet i Köln har i upprepade undersökningar visat att det inte sällan rör sig om dopningsmedel. I den senaste undersökningen fann man att 15 procent av de slumpvis utvalda kosttillskotten innehöll steroider, som naturligtvis inte skulle få finnas där.5 Handeln med kosttillskott är utbredd på internet.

Det finns en klar risk att idrottare dopar sig oavsiktligt genom att konsumera kosttillskott. Att skylla ett positivt prov på detta godtas dock inte som förklaring. Så kallad ”strict liability” gäller, vilket innebär att det är idrottarens ansvar att inte få i sig förbjuden substans. Både IOK och WADA har gått ut med upprepade uppmaningar till idrottare att vara ytterst försiktiga med konsumtion av kosttillskott. Det är angeläget att tillverkningen av kosttillskott underkastas en striktare kontroll än vad som gäller i dag. Detta har idrottens företrädare framfört till regeringssidan i WADA med hänvisning till att det ligger inom ramen för UNESCO-konventionen.

Det bör också nämnas att det på vissa håll i världen förkommer uppfödning av slaktdjur med den dopningslistade substansen clenbuterol som har anabol verkan och därmed är muskeluppbyggande. Sådan uppfödning är inte tillåten i Europa. Ett antal idrottare som testat positivt för clenbuterol har hänvisat till att de har ätit kontaminerat kött. Berörda länder har kontaktats av WADA.

Gendopning tänjer gränserna

Genom att tillföra kroppen lämpliga gener eller lämpligt genetiskt material kan man förhindra eller bota sjukdomar som beror på medfödda eller förvärvade fel i kroppens genuppsättning. Sådan gentransfer eller genterapi är en lovande behandlingsmetod, men ligger än så länge till största delen på experimentstadiet och används inom sjukvården bara i väldigt speciella situationer. Det finns också risker för okända biverkningar.

Teoretiskt sett är det emellertid möjligt att med gentransfer också förbättra andra kroppsliga egenskaper än de rent sjukliga, bland annat sådana som är av betydelse för idrottsliga prestationer. En vidare tillämpning av genterapin kommer att leda till svåra etiska frågeställningar: Var går gränsen mellan acceptabla och icke acceptabla indikationer?

WADA och genforskarna identifierade tidigt risken för att genterapins landvinningar skulle användas i dopningssyfte. Med början år 2002 har WADA arrangerat regelbundna konferenser om gendopning. Vid den första konferensen enades konferensdeltagarna om att idrottsutövning inte är en acceptabel indikation för gentransfer. Utöver det poängterade deltagarna vid 2005 års konferens på Karolinska institutet vikten av att WADA stödjer forskning med syfte att avslöja om gentransfer har ägt rum. Vi står i dag troligen ganska nära ett metodgenombrott i det avseendet.6

Referenser

  1. Houlihan, B. 2002. Dying to win, s. 36.
  2. Tännsjö, T. 2005. I C. Tamburrini (Red.), Genetic technology and sport. s. 5-69; Miah, A. 2005. Ibid. s. 42-53.
  3. SOU 2011:10. Antidopning Sverige.
  4. Hamilton,T. m.fl. 2013. The secret race, s. 190.
  5. Geyer, H. m.fl. 2004. Int. J. Sports Med. vol. 25. nr. 2:124- 129.
  6. Carter, A. m.fl. 2012. Eur. J. Appl. Physiol. vol. 112. nr. 4:1523-1536.

Forskare

Arne Ljungqvist
Professor emeritus

Kommentarsfunktionen är stängd på denna artikel

Tema: Fortsatt kamp mot fusket (5 artiklar)

Fortsatt kamp mot dopning

Idrottens etik Idrotten har successivt kunnat lösa många etiska frågor kopplat till kampen mot dopning. Men det finns fortfarande frågor att besvara.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

link

Idrottsforskning.se ges ut av Centrum för idrottsforskning

08-120 537 00 (vxl)
cif@gih.se