Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: JOHANNA LUNDBERG, Bildbyrån

6
Delningar
Lägg i läslista
Fotbollens taktik / Ledarskap

Förbundskaptenen och spelsystemets utmaning

2 jun 2016
Text: Bill Sund, Stockholms universitet

Ingen svensk förbundskapten har bidragit till att förnya fotbollen. Närmast kommer Georg ”Åby” Ericson och Tommy Svensson. Istället har landslaget letat utomlands efter det optimala spelsystemet. Erik Hamrén inspirerades tidigt av ett bollförande Barcelona. Men mot topplagen i EM kan taktiken bli annorlunda, mer lik José Mourinhos parkerade buss.

Fotbollen har under de senaste åren blivit allt snabbare och hårdare. Kraven på spelarna och tränarna har vuxit anmärkningsvärt. Betydelsen av att kunna leda laget med ett ändamålsenligt spelsystem är numera en självklarhet, liksom att tränaren ska kunna entusiasmera spelarna, men även bruka makt när så krävs.

EM i Frankrike är en stor utmaning för svensk herrfotboll. Frågan är vad landslaget med sin världsstjärna Zlatan Ibrahimovic och förbundskaptenen Erik Hamrén kan åstadkomma mot de främsta europeiska lagen som Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien och Belgien. Och vad kan sedan Janne Andersson uträtta i det kommande VM-kvalet?

Barcastilen en vinnare

Europamästerskap har aldrig varit någon stor framgång för svenska lag, med ett par undantag. När Sverige var arrangörer 1992 kom Tommy Svensson och hans kompetenta lag på delad tredje plats. Och i EM i Portugal 2008 slogs ett bra lag lett av Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg ut i kvartsfinalen efter straffläggning.

Janne Andersson har hittills visat att han är för en offensiv, snabb och teknisk fotboll som bygger på den moderna offensiva stilen, och faktiskt även på IFK Norrköpings goda år kring 1950.

De senaste turneringarna 2008 och 2012 har Spanien vunnit med sina tekniska spelare och ett offensivt spelsystem med press på bollhållaren. Spelstilen är helt enligt den segerrika Barcelonastilen, med rötter i Ajax och holländska landslaget på 1970-talet.

Till Barcelona fördes denna offensiva totalfotboll av spelets främste förnyare Rinus Michels, och senare genom den nyligen avlidne storspelaren och ledaren Johann Cruyff. Systemet utvecklades sedan vidare av bland andra den gamle Barcelonaspelaren Pep Guardiola, som nu på väg från tränarjobbet i Bayern München till Manchester City.

Från Herrera till Drillo

Den internationella fotbollen har sedan 1950-talet gått igenom tre omvälvande faser när det gäller spelsystem och ledarskap. Den första fasen präglades av det brasilianska 4-2-4-systemet, med ungerskt ursprung, som slog igenom under VM 1958 i Sverige. Detta system möjliggjorde att sex spelare kunde delta i såväl anfallsspelet som i försvarsspelet. Mittfältsspelarna skulle vara särskilt flexibla. Spelsystemet fanns i princip kvar med korrigeringar ända fram till 1990-talet.

Däremellan kom i tur och ordning: Den nygamla italienska vägen med Helenio Herreras libero och extrema defensiv med kontringar. Den brittiska responsen med försök till en välstrukturerad fotboll, som när de vann VM 1966. Rinus Michels holländska revolution med totalfotboll. Och den tyska linjen med en libero som både var offensiv och defensiv.

740707 Fotboll, VM, Final, VŠsttyskland - Holland: Uli Hoeness, VŠsttyskland fŠller Johann Cruyff, Holland © BildbyrŒn - Cop 45
Holländaren Johann Cruyff fälls av väŠsttysken Uli Hoeness. Den holländska totalfotbollen räckte inte ända fram under VM-finalen 1974. Foto: BildbyrŒån

Helenio Herrera föddes i Argentina, men växte upp i Frankrike och blev spelare och tränare där och i flera andra länder. Hans defensiva strategi med libero, alltså en spelare med en fri roll i försvarsspelet som också kan delta i upplägget av de offensiva framstötarna, vilade på den gamla italienska defensiva traditionen och konstruktionen av en synnerligen defensiv liberoroll. Herrera blev internationellt känd när han ledde Inter – la grande Inter – till stora framgångar under 1960-talet.

Rinus Michels totalfotboll kännetecknades av att samtliga spelare skulle behärska såväl offensiv som defensiv fotboll. Spelet byggde på man-man-markering, press på bollhållaren och platsbyten. Höga tekniska krav ställdes också på spelarna, liksom förmågan att kunna spela väggspel och skjuta snabbt, skruvat och hårt.

Johann Cruyff blev själva sinnesbilden för denna totalfotboll, där allt således just skulle vara totalt eller om man så vill – maximalt. Systemet tillämpades tydligt av Holland i VM-finalen 1974, där dock Västtyskland vann på hemmaplan. Tyskarnas spelskickliga och offensiva libero Franz Beckenbauer lade både upp spelet, deltog i avslutningsfasen och försvarade det egna målet.

Höga tekniska krav ställdes också på spelarna, liksom förmågan att kunna spela väggspel och skjuta snabbt, skruvat och hårt.

Därefter kom en italiensk renässans där Herreras defensiv attackerades av bland andra svensken Nils Liedholm, klubbtränare i Italien, och Norges Egil ”Drillo” Olsens fotboll, byggd på vetenskapliga studier med ett superdefensivt zonspel. Det var en nyhet från England med press och långa bollar till forwards. Ledarskapet var dock fortfarande enligt traditionen i princip auktoritärt. Det var tydligt vem som bestämde.

Allt mindre auktoritära

Under den andra fasen, med sammanlöpande trender från 1990-talet till 2010-talet, uppkom viss samverkan mellan den mer offensiva kontinentala fotbollen, som blev särskilt tydlig i Barcelona genom Johann Cruyff, och ett defensivt upplägg. Flera italienska tränare som Arrigo Sacchi och Carlo Ancelotti valde det sättet att spela.

Den tredje och nu pågående fasen utmärks av att den offensiva totalfotbollen á la FC Barcelona ställs mot ”spelarbussen”, det vill säga att hela det försvarande laget placerar sig nära eget mål i två led för att täcka ytor och ta bollen med hjälp av hård press på bollhållaren och understöd. Den defensiva modellen skapades av José Mourinho 2010. Tanken är att den erövrade bollen sedan snabbt ska spelas upp till en eller möjligen två löpande forwards. Den här taktiken kan även innehålla snabba omställningar från defensiva positioner till offensiva. Detta spelsystem får till synes allt fler anhängare i såväl den internationella som svenska tränarkåren.

151228, Fotboll, Premier League Football Soccer - Manchester United v Chelsea - Barclays Premier League - Old Trafford - 28/12/15 Manchester United fan outside the stadium before the game with a banner referring to Louis van Gaal and Jose Mourinho Action Images via Reuters / Jason Cairnduff Livepic EDITORIAL USE ONLY. No use with unauthorized audio, video, data, fixture lists, club/league logos or "live" services. Online in-match use limited to 45 images, no video emulation. No use in betting, games or single club/league/player publications. Please contact your account representative for further details. © BildbyrŒn - COP 7 - SWEDEN ONLY
José Mourinho tar över United och Pep Guardiola tränar City nästa säsong. För taktikälskare finns det nu all anledning att följa Manchesterlagen extra noga.

Under den här och i den tidigare fasen finns även en svag tendens till att tränarna blir alltmer situationsanpassade och mindre auktoritära. Det innebär att tränaren bygger sin laguttagning och matchtaktik på rådande läge och motstånd genom att informera sig och ta del av synpunkter.

Fortfarande utövade dock dessa tränare sitt ledarskap via hard power, alltså att driva igenom sin linje trots eventuellt motstånd. Men även genom smart power, för att använda statsvetaren Joseph S. Nyes vokabulär, det vill säga ett mer inlyssnande och förhandlingsbenäget ledarskap.

Svenskarna lånar från utlandet

Om den svenska utvecklingen sätts in i detta internationella och globala sammanhang, vad framkommer då? Jämförelsen är helt nödvändig eftersom någon svensk tränare och ledare inte har konstruerat något eget spelsystem. De kom till svensk fotboll via utländska tränare som flyttade till Sverige, från främst Ungern, Lajos Czeizler med flera. Och från England, inte minst Bob Houghton och Roy Hodgson.

Undantaget är John ”Bill” Pettersson i Helsingborgs IF på 1920-talet, som trots att han inte var tränare ändå var ansvarig för spelupplägget via ett 4-1-2-3-system. Den klassiske centerhalven fanns fortfarande kvar strax framför backlinjen. Taktiken blev segerrik och kom också att användas av svenska landslaget in på 1930-talet. Så småningom ersattes det av Herbert Chapmans 3-2-2-3-system, som Sverige använde i VM 1958. Centerhalven i hans Arsenal blev en markerande, defensiv centerback mellan ytterbackarna.

Svenska förbundskaptener genom tiderna

  1. Lennart Nyman 1962–1965
  2. Orvar Bergmark 1965–1970
  3. Georg ”Åby” Ericson 1970–1979
  4. Lars ”Laban” Arnesson 1980–1986
  5. Olle Nordin 1986–1990
  6. Tommy Svensson 1991–1997
  7. Tommy Söderberg 1997–2004
  8. Lars Lagerbäck 2001–2009
  9. Erik Hamrén 2009–2016
  10. Jan Andersson 2016 –

Den svenska traditionen när det gäller spelsystem har genomgått några radikala förändringar sedan 1960-talet. Då hade den historiska uppställningen 3-2-5 med centerhalv sedan länge försvunnit. Även ledarskapet har genomgått vissa förändringar.

Först ut var Lennart Nyman 1962. Men han kom aldrig riktigt till, eftersom han saknade tillräckliga kunskaper och dessutom inte tjänstgjorde på heltid. Därefter försökte Orvar Bergmark införa 4-2-4-systemet och lyckades delvis. Georg ”Åby” Ericson och särskilt Lars ”Laban” Arnesson, pläderade båda för och sökte införa en teknisk, kortpassande kontinental fotboll. Mest lyckosamma var spelsättet i VM 1974.

På 1980-talet utgick Olle Nordin huvudsakligen från det engelska disciplinära Houghton/Hodgson-systemet med defensivt zonspel. Backlinjen skulle lyfta upp snabbt så att motståndarna ställdes off-side. Press på bollhållaren var också viktigt. Utifrån detta system lyckades Tommy Svensson under 1990-talet tillfoga offensiva kvaliteter, vars innehåll han hämtade från sin egen tid som professionell spelare i Belgien.

Hittar Janne Andersson balansen?

Tommy Söderbergs och Lars Lagerbäcks period karaktäriserades av defensiv fotboll med snabba kontringar, som också den utgick ifrån engelsmännens lära.

Den nuvarande förbundskaptenen, Erik Hamrén, försökte särskilt inledningsvis få laget att delvis spela enligt den tekniska, Barcamodellen. Men han fick backa med sitt lag till en mer defensiv modell med spel framåt på Zlatan. Den nu kommande förbundskapten, Janne Andersson, har hittills visat att han är för en offensiv, snabb och teknisk fotboll som bygger på den moderna offensiva stilen, och faktiskt även på IFK Norrköpings goda år kring 1950.

160508 Norrkšpings manager Janne Andersson under fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan Jšnkšping och Norrkšping den 8 maj 2016 i Jšnkšping. Foto: Stefan Persson / BILDBYRN / Cop 107
Att stå framför en tv-kamera är en viktig del av tränarrollen. Sveriges nye förbundskapten Janne Andersson får ofta beröm för sin kommunikativa förmåga.
Foto: Stefan Persson, Bildbyrån

Ledarskapet bland alla dessa svenska tränare har huvudsakligen varit auktoritärt med inslag av situationsanpassning. Undantaget är främst Tommy Söderberg med hans epokgörande symboliska ledarskap. Det innebär att man också leder genom att berätta passande historier och använda slående begrepp, som hans ”ända in i kaklet”. Janne Andersson har gjort sig känd som att ha ett viktigt, entusiasmerande ledarskap. Syftet är att synliggöra alla spelare och få dem att känna ett stort stöd under träningar och matcher.

De största framgångarna har alltså de svenska förbundskaptenerna haft som lyckats kombinera offensiv och defensiv fotboll samt haft tillgång till kompetenta spelare. Detta blir således den stora utmaningen för Erik Hamrén att hantera med utgångspunkt från de spelare han tagit ut till EM. Det är inte helt omöjligt att han lyckas denna gång.

Samma sak gäller sedan förstås för Janne Andersson. Till synes har han personliga egenskaper som ger bättre förutsättningar att etablera och genomföra ett sådant vinnande, dynamiskt spelsystem. Men det återstår också att se.

EM allt viktigare

VM har länge haft en totalt överordnad roll inom svensk herrfotboll när det gäller intresse och prestige för förbundet, dess tränare och spelare. Men EM börjar bli allt viktigare, vilket märks tydligt i medierna.

EM i Frankrike kommer av allt döma att följas med ett lika stort intresse som om det vore ett VM. Det säger en hel del. Frågan är vad som ligger bakom detta förhållandevis nyvunna intresse. Mycket talar för att mästerskapet är som en slags förlängning av Champions League. Dessutom har EM blivit en stor utmaning för de fotbollsländer, förbund, tränare och spelare som inte arrangerar eller är aktiva i någon av de fem stora ligorna: spanska La liga, tyska Bundesliga, franska Ligue 1, italienska Serie A och engelska Premier League.

Mycket talar för att mästerskapet är som en slags förlängning av Champions League.

Eftersom klubbarna har fått allt större betydelse genom en ökad kommersialisering med allt vad det innebär, blir det allt viktigare för fotbollen i de andra länderna att visa sin kompetens och vinnarförmåga. För såväl tränare som spelare i dessa landslag kan en framgång öppna för anställningar i någon av de fem stora ligorna. Även för länderna med de stora ligorna är det av stor vikt att vinna EM, vilket även syns i statistiken.

Europeisk fotboll med dess globala kopplingar har således överraskande, men logiskt nog fört med sig ett ökat intresse för även det icke globala Europamästerskapet. Det är ett klart intressant och spännande drag i utvecklingen.

Referenser

  • Bolman, L. G. & Deal, T. E. Nya perspektiv på organisation och ledarskap. 1997.
  • Blå boken 2016. Bill Pettersson – fotbollsstrategen i det historiska ljuset.
  • Nationalencyklopedin: Erik Hamrén.
  • Nye jr, J.S. The Powers to Lead. 2008.
  • Peterson, T. Den svengelska modellen. 1993.
  • Sund, B. Fotbollens maktfält 1997.
  • Sund, B. Fotbollens konvergensprocess. Svensk idrottsforskning 2003:1.
  • Sund, B. Fotbollens socialt överskridande spelsystem. Svensk idrottsforskning 2003:4.
  • Sund, B. Fotbollsindustrin. 2008.
  • Sund, B. Fotbollens strateger. 2015.
  • Wilson, J. Inverting the Pyramid. 2009.
  • www.idrottsform.org. Sund, B. Totalfotbollens makt och den centraleuropeiska fotbollens bestående inflytande. 16 april 2016.
  • www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/Sverige. Erik Niva möter Janne Andersson: ”Jag hatar lättja. Hatar, hatar det”. 18 april 2016.
  • www.expressen.se/gt/kronikor/glenn-hysen/janne-andersson. Janne Andersson är nog en liten psykolog. 21 april 2016.
  • www.idrottensaffarer./se/kronikor 2013/11. Hamrén har kanske något, men inte allt. 22 april 2016.
  • www.sverigeslandslag.se/fotbollsem. 12 maj 2016.
Expandera

Forskare

Bill Sund

Professor emeritus
Stockholms universitet
Institutet för social forskning/SOFI och Historiska institutionen

Kommentarsfunktionen är stängd på denna artikel

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Idrottsforskning.se ges ut av Centrum för idrottsforskning

08-120 537 00 (vxl)
cif@gih.se