Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: Jason Cairnduff, Bildbyrån

5
Delningar
Lägg i läslista
Parasport / Samhälle & Historia

När Paralympics blev en freakshow

23 Aug 2017
Text: Kutte Jönsson, Malmö högskola
Ingår i temat: Parasport

Att kalla Paralympics en freakshow provocerar. Men det kan stärka Paralympics identitet och bryta bilden av spelen som ett normaliserings- och rehabiliteringsprojekt.

Två år innan de paralympiska spelen i London 2012 skulle invigas, lanserade den brittiska tv-kanalen Channel 4, som ägde sändningsrättigheterna till tävlingarna, en kampanj för spelen.

Syftet var i första hand att framställa paralympierna som atleter och inte som funktionsnedsatta. Kampanjen fick det något provokativa namnet Freaks of Nature, och som ett led i kampanjen lät man regissören Tom Tagholm göra en kortfilm, Meet the Superhumans.1

Se Meet the Superhumans

Sommaren 2012 hade filmen premiär, bara ett par månader innan spelen skulle börja. Det blev en omedelbar framgång. Åtminstone bland filmkritikerna, som beskrev filmen som genialisk och briljant. Och intresset kring de kommande spelen växte. Men – det fanns även kritiker.

Exploatering av fördomar?

En av de mest kritiska rösterna tillhörde den kanadensiska idrottssociologen, och före detta paralympiern, Danielle Peers. Hon tyckte filmen mest var kränkande. Återigen reducerades paralympierna som porträtterades i filmen enbart som ”freaks”, menade hon.2

Var hennes kritik rättvis? Exploaterade Channel 4 människors fördomar mot funktionsnedsatta människor på bekostnad av de paralympiska atleterna? Var det i själva verket fråga om att framställa Paralympics som en freakshow? För att kunna besvara den frågan måste man först veta vad Peers mer exakt reagerade mot i den endast en och en halv minut långa reklamfilmen.

För att övervinna tragedin används idrott som medel.

Framför allt invände hon mot att filmen lyder under ett välkänt mönster när handikappidrott ska skildras. Utgångspunkten är i normala fall något som beskrivs som en tragedi, som antingen är medfödd eller drabbat personen senare i livet. För att övervinna tragedin används idrott som medel.

Men, och detta är en central punkt i Peers resonemang, vad personen än åstadkommer bestäms prestationerna av den ursprungliga tragedin. I den meningen skildras handikappidrott, inklusive paralympisk idrott eller parasport, som värd för en inneboende tragedi.

Den här typen av berättelser berättas vanligtvis inte endast en gång, utan repeteras varje gång en handikappidrottare hamnar i offentlighetens ljus. Det blir ett sätt att reproducera tragedin. Meet the Superhumans utgör i denna bemärkelse inget undantag. Filmen kretsar nämligen kring åtta brittiska paralympier och deras resa från tragedi till triumf. Och precis det är i sig självt ett problem, menar alltså Peers.

Utmanar vanliga föreställningar

För även om avsikten med filmen är det motsatta, tycks det ändå finnas ett i det närmaste tvångsmässigt behov av att förklara varför paralympierna är funktionsnedsatta. I Meet the Superhumans sker detta genom att man först får se dem förbereda sig inför Paralympics.

Men halvvägs in sker ett brott i filmen, där man i mycket korta och intensiva bilder får förklaringen till varför de är funktionsnedsatta. När väl det är etablerat återvänder man till idrottsmiljöerna och atleternas förberedelser. Filmen avslutas sedan med ett gruppfotografi där de åtta paralympierna står uppställda och stirrar mot betraktaren.

Ur avslutningsceremonin, Paralympics i Sochi 2014. Foto: Daniel Nilsson, Bildbyrån

Gruppfotografiet är i sig självt intressant. Det påminner i själva verket om de gruppfotografier som ofta togs på de artister som i början av 1900-talet befolkade de kringresande freakshow-cirkusarna i såväl Nordamerika som den europeiska kontinenten.3 Men istället för de klassiska karaktärerna som dvärgar och jättar, siamesiska tvillingar och benlösa trapetskonstnärer, skäggiga damer och håriga män, får filmpubliken stirra på enbenta simmare, blinda löpare och goalball-spelare, rullstolslöpare, kortvuxna atleter och atleter med Downs syndrom.

På så vis täpps gapet mellan det tidiga 1900-talets freakshow-artister och dagens paralympier igen, i synnerhet estetiskt. Tagholms film kan sägas aktivera några av de mest djupliggande kulturella förståelser vi har kring freakshows, men överfört på Paralympics.

Men betyder nu detta med självklarhet att det var fel av Channel 4 att skildra Paralympics som en freakshow. Jag är inte övertygad om det. Tvärtom kan det finnas skäl att omfamna freakshow-begreppet, också i relation till Paralympics. Inte minst eftersom begreppet både utmanar och destabiliserar de vanligaste estetiska föreställningarna inom idrotten.

Men för att kunna komma till den slutsatsen behöver man först klargöra relationen mellan freakshows och sport.

Fler sätt att tolka freaks

I vardagligt språkbruk används begrepp som ”freaks” och ”freakshows” nedsättande. Bland de vanligaste synonymerna finner man ord som onormal, ful, depraverad och så vidare. Ibland händer det dock att ordet freak används i positiv mening; som när exempelvis en fotbollsspelare som Zlatan Ibrahimovic beskrivs som ett freak i kraft av sina fysiska och mentala egenskaper.

Samtidigt finns det en viktig skillnad mellan att benämna en idrottare som Zlatan Ibrahimovic som ett freak och att kalla en paralympier för samma sak, inte minst på historiska och ideologiska grunder. Och – olympiska spel och Paralympics vilar på olika ideologiska grundvalar.

Skillnaden kan enklast uttryckas på följande vis: Om de olympiska spelen vilar på en idé om fysisk perfektion, har Paralympics alltid setts som en del av ett större normaliserings- och rehabiliteringsprojekt. Möjligen har denna grundläggande ideologiska skillnad minskat med åren, men finns förmodligen kvar strax under ytan och bidrar därför fortfarande till att påverka vår syn på olika typer av idrottsliga prestationer.

Enbart mot den bakgrunden blir det lätt att sympatisera med Channel 4:s ambition, även om också kritiken är lätt att ta till sig. Nu finns det också flera sätt att tolka freak-begreppet. Mer konkret kan det användas för att stärka en identitet, något som i förlängningen kan omvandlas till ett politiskt vapen mot en diskriminerande politik. Ur det perspektivet kan man även försvara användningen av freak-begreppet.

Freakshows bygger politisk identitet

De många, och olika, reaktionerna på en film som Meet the Superhumans visar med all tydlighet att begrepp som freaks och freakshows fortfarande bär på en alldeles särskild laddning. Och som tidigare nämnts används det ofta nedsättande. Men, vilket också antytts, kan man använda begreppen också för progressiva syften.

I själva verket kan man inte utesluta att en beskrivning av Paralympics som en freakshow kan underbygga en paralympisk identitet, som i sin tur kan användas som medel mot en diskriminerande normaliseringspolitik. Men det är inte utan risker. Så är det exempelvis svårt att helt blunda för de innebörder som följer med begreppet i det vardagliga språkbruket.

Man kan också, som Danielle Peers, hävda att freakshow-begreppet ytterst tjänar till att återskapa gamla föreställningar om den funktionsnedsatta kroppen som onormal. Men det kan i sig självt vara en början på att bygga en politisk identitet.

Även om tv-bolagets motiv främst var kommersiella, utesluter inte det att deras kampanj också bar inom sig mer radikala dimensioner.

Frågan är dock om det är rimligt att se freaks som en politisk identitet. Om det finns det olika åsikter. Somliga, som den engelska kulturteoretikern Colette Conroy, avvisar tanken på freaks som en ny form av politisk identitet. Däremot, menar hon, kan freaks erbjuda en möjlighet att destabilisera de vanligaste föreställningarna kring funktionsnedsättningar.4

Å andra sidan är det är rimligt att se funktionshinderskap som en minoritetsidentitet som i förlängningen kan påverka en social förändring, menar den amerikanske litteraturteoretikern Tobin Siebers. I detta inbegrips även freaks och freakshows.5

Oavsett synsätt innebär detta att freaks först och främst är att betrakta som en social konstruktion, och alltså inte något som finns essentiellt nedsänkt i människor. Det är också i ett sådant socialkonstruktivistiskt ljus man kan se freakshows, som en konstform som finner uttryck inom det traditionella konst- och kulturlivet, men också kan ta sig uttryck som idrott.

Siebers menar även att freaks och freakshows också kan fylla en annan funktion. Traditionellt sett, skriver Siebers, har freakshows varit en kanal för folklig avsmak. Men – ibland har effekten varit den motsatta, som källa till inspiration där de funktionsnedsatta med likväl funktionsdugliga kroppar kommit att förkroppsliga idén om unika kroppar och tankar.6 Detta gör kropparna till politiska tillhyggen. Detta gäller naturligtvis inte minst de paralympiska.

Viktig provokation

Att beskriva Paralympics som en freakshow kan onekligen uppfattas som onödigt provocerande. Men det finns en poäng med att göra det. Jag kan se åtminstone fyra sådana skäl:

  • Det blir ett sätt att knyta an till en historisk underhållnings- och konsttradition som i sig självt har ett estetiskt värde och som därmed kan skrivas in i den idrottshistoriska berättelsen.
  • Det bidrar till en alternativ idrottshistoria som även innefattar de unika erfarenheter exempelvis paralympiska idrottare har i relation till olympiska idrottare.
  • Det blir ett sätt att ytterligare förstärka en paralympisk identitet i kontrast till den olympiska.
  • Det avslöjar att de olympiska idrottarna kan inkluderas i det avvikande, enbart i kraft av att de paralympiska avvikande idrottskropparna ställer de olympiska kropparna i ett särskilt ljus.

Samtliga dessa argument utgör sammantaget en grund för att, på ett annat sätt än vad som är vanligt, förstå elitidrott i allmänhet, och inte minst olympisk och paralympisk idrott. Det innebär också att det finns något politiskt subversivt med att skildra Paralympics som en freakshow.

Detta förstod, eller utnyttjade, tv-bolaget Channel 4 i samband med de paralympiska spelen 2012. Och även om tv-bolagets motiv främst var kommersiella, utesluter inte det att deras kampanj också bar inom sig mer radikala dimensioner.

Referenser

  1. Meet the Superhumans. 2012. Regissör: Tom Tagholm, Channel 4/4Creative.
  2. Peers, D. Journal of Sport & Social Issues. 2012. 36 (3).
  3. Bogdan, R. 1990. Freak Show. 1990.
  4. Conroy, C. 2012. Lambda Nordica. 2012. 17: 168-191.
  5. Siebers, T. Disability Theory. 2008.
  6. Siebers, T. Disability Aesthetics. 2010.

Forskare

Kutte Jönsson

Docent i idrottsvetenskap inriktning filosofi
Malmö högskola, Institutionen för idrottsvetenskap

Tema: När Paralympics blev en freakshow (5 artiklar)

När Paralympics blev en freakshow

Parasport Att kalla Paralympics en freakshow provocerar. Men det kan samtidigt stärka en identitet och bryta bilden av spelen som ett normaliserings- och rehabiliteringsprojekt. En kampanjfilm har väckt många tankar hos idrottsforskare.

Parasportare mer skadedrabbade

Paralympics Paralympier är mer skade- och sjukdomsdrabbade än deltagare i OS. Parasportares skador påverkar också vardagslivet i högre utsträckning. Nu pågår en större skaderegistrering för en säkrare parasport.