Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: Petter Arvidson, Bildbyrån

44
Delningar
Lägg i läslista
De utvalda / Samhälle & Historia

Kaxigt och ödmjukt i unga talangers framgångsberättelser

13 Jun 2017
Text: Magnus Kilger, Stockholms universitet

Ödmjukhet är viktigt i berättelsen om sin egen idrottsframgång. Hos dagens unga idrottstalanger finns även andra sätt att göra sig valbar – att framhålla sig själv som exceptionellt bra.

Vår samtid är fylld med historier om lovande unga talanger och deras väg till framgång och berömmelse. Dessa framgångsberättelser förekommer i många olika sammanhang. De måste se ut på ett speciellt sätt för att vi ska acceptera dem och för att berättelsen ska accepteras som legitim.1

Det kan handla om unga idoler som ska formas till professionella artister, särskilt begåvade barn vars intellektuella resurser ska tas till vara i skolan eller näringslivets traineeprogram som möjliggör en snabb karriär mot internationella topptjänster.2

Även inom idrotten verkar det finnas ett närmast oändligt intresse för idrottares väg till succé, och vi känner alla igen berättelsens ingredienser.3 Det är en genre som ofta blickar tillbaka på den forna elitidrottarens karriär. Via en snårig väg kröns hen slutligen av segrar. Trots motgångar och tvivel, från såväl omvärlden som sig själv, har idrottaren nu nått sina drömmars mål. Tack vare hårt arbete och social stöttning från de få individer som troget stått fast. Dessa berättelser uppstår inte i ett socialt vakuum, de är en del av en kontext.4

Unga talanger berättar

För att uppfattas som trovärdiga behöver personliga berättelser bygga på tidigare berättelser och vara en del av en större kontext. Denna genre följer också en viss struktur.5

Fakta

Studien bygger på 53 intervjuer med 15-åriga idrottstalanger i fotboll, hockey och innebandy. Intervjuerna gjordes under det sista avslutande uttagningslägret till ett ungdomslandslag eller distriktslag.

Jag har analyserat framgångsberättelser via intervjuer med idrottare. Men istället för att studera idrottare med karriären bakom sig, har jag fokuserat unga talanger som deltar på uttagningsläger till ungdomslandslag och distriktslag i hockey, fotboll och innebandy.6

Genom att studera mönster i berättelserna och vilka element som bygger upp dem, framkommer till sist vissa återkommande teman som konstruerar den personliga berättelsen.7 Vissa av dessa används flitigt för att berätta om sin egen framgång, men visar också vilka områden som är problematiska att berätta om.8

Ödmjuk och hårt arbetande

Det finns ett antal välkända recept som används för att producera en legitim och trovärdig personlig framgångsberättelse, men också dilemman att retoriskt hantera. Betydelsen av att vara ödmjuk och att arbeta hårt, vara en naturlig talang och att framhålla sig själv som exceptionellt bra är bärande element. Fotbollsspelaren Anna förklarar:

”Och alltså också kämpaglöden. Den kan man visa genom att. Amen, genom att köra. Och inte klaga. Aldrig klaga.”

I ödmjukhetsberättelsen talar de unga deltagarna inte om sig själva som särskilt talangfulla eller lovande. De undviker att beskriva sig själva som duktiga eller bättre än andra. Amrat beskriver i fotbollens uttagningsläger vad hon vill visa för tränarna:

”Jag vill visa att jag är en bra lagkompis också. Sen vill jag visa upp mina bra sidor eller vad man ska säga. Och sen, ja, det är väl det. Sen vill jag visa upp mig att jag vill utvecklas.”

Dessutom undgår personen risken att uppfattas som stöddig eller dryg.

Det är centralt att visa upp sig själv som ett utvecklingsbart subjekt, en talang under utveckling. Ungdomarna uttrycker också förvåning över att ha blivit utvalda och menar att det kan bero på att de är ”bra kamrater” eller ”alltid gör sitt bästa och är positiva”. Ett exempel är Lisas svar på frågan varför hon är uttagen till lägret: ”Äh. Faktiskt, jag har ingen aaaning!”

Detta kan tyckas egendomligt, då de flesta under flera års tid deltagit i uttagningar där de valts ut och därför torde ha starka empiriska bevis för sin kompetens i relation till genomsnittet. Vidare kan man anta att enbart vara en ”bra kamrat” eller ”göra sitt bästa” i sig inte är tillräckligt för att väljas ut som en av 23 spelare i en process som startade med flera tusen.

Dessa berättelser kan dock inte enbart förstås som att ungdomarna inte förstår varför de valts ut. Snarare bör de förstås som en gångbar berättelse i denna genre. Kort sagt, inom idrotten är det klädsamt och legitimt att vara ödmjuk och inte framhäva sig själv i relation till andra. Det gäller särskilt i en kontext där urval sker.

I dessa berättelser används ofta vissa retoriska verktyg som till exempel ”trovärdiga kategorier” för att förklara sin framgång.9 Genom att till exempel citera en tränare som hävdar att du har enorm potential och kan gå hur långt som helst, kan detta användas som ett ”objektivt argument”. Dessutom undgår personen risken att uppfattas som stöddig eller dryg.

Även användandet av påståenden som kan förstås som ”objektiva fakta” är ett återkommande retoriskt element.10 Genom att framhålla att en blivit utsedd till matchens lirare eller vunnit skytteligan blir det ett externt bevis för den egna kompetensen och kan används som verktyg för att förklara den egna framgången och ändå fortsätta att framstå som ödmjuk.

Född med vinnarskalle

Många berättelser innehåller också beskrivningar av ”hårt arbete” som del av den egna karaktären. Idrottare betonar ofta vissa egenskaper eller personlighetsdrag som nödvändiga för att kunna nå framgång. Det krävs en alldeles speciell attityd och målmedvetenhet. Det gäller att vara en vinnarskalle, vilket också många förbundskaptener betonar som en viktig egenskap.11

Detta exemplifieras inte med en person som vid ett särskilt viktigt tillfälle presterat på toppen av sin förmåga, såsom man möjligen kan förvänta sig. Istället ”biologiseras” till exempel vinnarskalle till ett nedärvt personlighetsdrag, som innebär att personen alltid blir väldigt arg vid förluster eller vid missade målchanser.

Ett sätt är att framhäva man alltid har varit en vinnarskalle är att betona att betona sin egen historia och hur en redan som liten blivit vansinnig vid förlust i tv-spel eller under ett parti Fia med knuff med familjen i juletid. För att inte tala om efter en förlust i fotbollsmatch.

Men jag har också en extrem snabbhet för min ålder.

Begreppet vinnarskalle kopplas inte till prestation och situation. Det beskrivs snarare som ett personlighetsdrag som manifesteras genom att personen har svårt att förlora, eller har ett beteende som kan beskrivas som ”en dålig förlorare”.

Förutom berättelser om ödmjukhet och hårt arbete finns en tredje berättelsetyp, som betonar det naturliga i att vara talang. Här beskrivs hur individen alltid blivit positionerad, och själv positionerar sig, som talang. Framgången är snarast en naturlig princip än frukten av aktiva val eller hårt arbete. Berättelserna påminner om välkända historier om idrottshjältar som betonar framgång i form av ”naturbegåvning” eller en ”gudagåva”.12

Exceptionell som Zlatan

Zlatan-berättelsen intar en särställning i intervjuerna med de unga talangerna. Den kännetecknas, till skillnad från övriga berättelsetyper, av framhävande av den egna förmågan. Genom att beskriva sig själv som exceptionell i relation till andra spelare, innebär denna berättelse en form av normativ motberättelse. På frågan om vem som är den mest talangfulla spelaren på lägret svarar fotbollsspelaren Simon att det är han själv och förklarar:

”Jag har väldigt, väldigt många starka kvalitéer. Äh, många har ju så här, en spetsegenskap. Men sen har dom inget annat. Medan jag har väldigt många starka kvalitéer. Men jag har också en extrem snabbhet för min ålder. Jag är väldigt, väldigt snabb och väldigt, väldigt bra touch på bollen. Och sen speluppfattning. Så jag har många väldigt höga kvalitéer. Jag har inte bara en sådan spetskvalité.”

Då den traditionella framgångsberättelsen betonar laganda och ofta förminskar den egna rollen, kännetecknas denna berättelsetyp av en stark betoning på den egna betydelsen och som avgörande för lagets framgång. Även denna berättelse behöver dock innehålla narrativa element, som betonar på vilket sätt som kollektivet kan dra nytta av denna individs exceptionella talang.

De lyfts ofta fram som en förutsättning för framgång i en värld av individuell konkurrens och som del av en ny framgångsberättelse i vår tid.

Det visar sig att framgångsberättelser behöver balansera vissa idrottspolitiska dilemman för att vara legitima. Det handlar om att framhäva sig själv som valbar och samtidigt framstå som en ödmjuk lagspelare.

Samtidigt visar Zlatan-berättelsen på en annan form av personlig berättelse. Denna berättelse är inte lika frekvent förekommande och finns bara i intervjuer med de unga pojkarna. Detta är i sig en intressant iakttagelse som indikerar att berättelsen är tydligt könad och att pojkarnas framgångsberättelser också tar sig särskilda uttryck.

Här betonas den egna förmågan och betydelsen i ett närmast överdrivet självhävdande, vilket verkar innebära att kravet på ödmjukhet upphävs. Istället upplevs dessa berättelser som ofarliga och snarast charmiga. Även om de återfinns i andra historiska kontexter, såsom när Mohammed Ali proklamerade att han var den bästa genom tiderna, tas de ofta som intäkt för ett nytt individualiserat idrottsideal som utmanar den svenska idrottsmodellen.

De lyfts också ofta fram som en förutsättning för framgång i en värld av individuell konkurrens och som del av en ny framgångsberättelse i vår tid. Denna framgångsberättelse säger också någonting om de förändringar som den svenska idrottsrörelsen står inför och de normsystem, ideal och föreställningar om framgång som måste hanteras organisatoriskt.

13 Jun 2017
Text: Magnus Kilger, Stockholms universitet

Forskare

Magnus Kilger

Filosofie doktor, forskare i barn & ungdomsvetenskap
Stockholms universitet, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen