Min läslista

Din läslista är tom.

Foto: Petter Arvidson, Bildbyrån

347
Delningar
Lägg i läslista
Artikelserie: De inaktiva – Del 1 / Hälsa & Medicin

Funktionsnedsättning inget hinder för rörelse

23 Maj 2017
Text: Johan Pihlblad

Unga med funktionsnedsättningar idrottar och motionerar betydligt mindre än andra i samma ålder. Att oreflekterat peka på ett barns fysiska skada eller autismdiagnos vore ett bekvämt sätt att förklara inaktiviteten. Men det är för enkelt, visar forskningen. Det är snarare en fråga om brist på kunskap, resurser och delaktighet.

De inaktiva – artikelserie om unga som rör sig minst

Ett par elever i varje svensk skolklass lever fysiskt inaktiva liv. De idrottar och motionerar nästan aldrig. Det visar De aktiva och De inaktiva, en färsk rapport från Centrum för idrottsforskning.
Vi har tittat närmare på några av de grupper som rör sig minst. Först ut är barn och ungdomar med funktionsnedsättningar.

Ohälsa är nästan tio gånger vanligare bland personer med funktionsnedsättning jämfört med befolkningen i övrigt, enligt Folkhälsomyndigheten. Så mycket som var femte ung person mellan 16 och 29 år motionerar aldrig, vilket är mer än dubbelt så många jämfört med övriga i samma ålder. Det visar statistik från SCB.

Barn och ungdomar med funktionsnedsättning har dessutom sämre kostvanor och fetma är vanligare. De mår också psykiskt sämre än andra unga.

Resultaten bygger på enkätsvar där personer själva fått uppskatta mängden rörelse och sitt mående. Det ger en generaliserande beskrivning av en minst sagt brokig grupp unga och säger ingenting om de stora skillnader som finns mellan individer och deras vitt skilda förutsättningar.

Samtidigt som vissa har en stillasittande och passiv livsstil, tränar andra stenhårt och drömmer om Paralympics.

Mer stillasittande

Faktum är att forskningen vet lite om detaljerna i motionsvanorna. Det gäller i skolan såväl som på fritiden. I en färsk studie har doktoranden Karin Lobenius Palmér därför försökt att komma lite längre.

Istället för att fråga har hon mätt hur mycket de inskrivna på Barn- och ungdomshabiliteringen i Region Örebro län faktiskt rör sig i praktiken. Studien försöker också se vilka skillnader som finns mellan olika funktionsnedsättningar.

– Det är den enda studien i sitt slag i Sverige, konstaterar Karin Lobenius Palmér.

Under en vecka har 102 deltagare fått bära rörelsemätare, så kallade accelerometrar, som under dygnets vakna timmar registrerar all rörelse och dess intensitet. Resultaten har sedan jämförts med en kontrollgrupp utan funktionsnedsättningar.

Fakta Örebrostudien

I undersökningsgruppen ingick 120 barn och ungdomar 7–20 år. Samtliga var gående.

Skillnaderna var stora i förhållande till Världshälsoorganisationens (WHO) rekommendation om minst 60 minuter måttlig fysisk aktivitet per dag, berättar Karin Lobenius Palmér. I gruppen med funktionsnedsättningar nådde hela 30 procent färre rekommendationen. De var också betydligt mer stillasittande – cirka 90 fler minuter per person och dag.

Äldre unga mer passiva

Studien visar även skillnader mellan olika funktionsnedsättningar, även om det är svårt att dra stora växlar på så små undersökningsgrupper. De med autism rörde sig minst, personer med fysiska funktionshinder lite mer och med utvecklingsstörning ännu lite mer.

I gruppen med funktionsnedsättningar nådde hela 30 procent färre rekommendationen.

– Mest aktiva var de med hörselnedsättning. Men samtliga grupper rörde sig mindre än de utan funktionsnedsättning. De med autism väldigt mycket mindre, säger Karin Lobenius Palmér.

Pojkarna var mer aktiva än flickorna. Men åldern visade sig spela en betydligt större roll än kön, enligt studien.

– Med stigande ålder ser vi en väldigt kraftig nedgång. Det är precis samma mönster som finns i studier på unga utan funktionsnedsättning.

Hinder bortom funktionshindren

Lars Kristén är lektor på Högskolan i Halmstad och koordinator för SNAFA – Svenskt nätverk för anpassad fysisk aktivitet för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Organisationen verkar bland annat för vetenskaplig forskning och att utveckla nya metoder för undervisning och träning. Enligt Lars Kristén är det fel att leta orsaker till den lägre aktivitetsnivån bland fysiska skador eller neuropsykiatriska diagnoser.

– Den inneboende viljan till att röra sig och leka är universell, konstaterar han.

För det är sällan som funktionsnedsättningen i sig hindrar någon från att delta. Det visar både svensk och internationell forskning, menar Lars Kristén. Det är inte den som gör att en ung människa skolkar från skolgymnastiken eller väljer bort fotbollslaget. Att peka på funktionsnedsättningen räcker helt enkelt inte som förklaring. Istället bör man fokusera på det som hindrar möjligheten att delta.

Den inneboende viljan till att röra sig och leka är universell.

– Många av de här barnen upplever till exempel stora grupper som ett hinder. Mindre grupper gör det också lättare att anpassa aktiviteten och ha en variation med olika nivåer, så att alla kan känna sig delaktiga. Mycket av den pedagogik som gynnar de här barnen gynnar också alla andra barn, säger Lars Kristén.

Men vad som är ett hinder varierar naturligtvis kraftigt mellan olika funktionsnedsättningar och individer. För att bättre förstå det här synsättet har en forskargrupp på Karolinska Institutet format generella förklaringsramar utifrån svenska och internationella forskningsresultat. I sin rapport pekar de ut hinder som kan kopplas till:

  • Individen.
  • Den sociala miljö man lever i.
  • Den fysiska miljö man har omkring sig.

Att inte känna sig delaktig

Sjukdomar, skador, trötthet eller mediciner kan till exempel sätta stopp för träningen. Men även osäkerhet, låg tilltro till den egna förmågan och okunskap om nyttan med att träna och hur man använder som kropp, riskerar att leda till passivitet. Rädsla för diskriminering kan vara ytterligare en förklaring, liksom brist på tid och motivation.

Därför är familjen, vännerna, assistenter, lärare och tränare jätteviktiga, visar forskningen. Deras kunskapsnivå och stöd kan vara helt avgörande för hur mycket man tar för sig på idrottslektionen eller om man vågar anmäla sig till en idrottsförening.

Att inte känna sig accepterad av sina kamrater i ett idrottssammanhang blir också ett hinder, menar Lars Kristén.

– Det gäller till exempel om kravet på prestation är för stort och man känner att aktiviteten inte är anpassad till sin nivå. Det är bara att se till sig själv, till en sådan aktivitet går man ju inte med glädje, säger han.

Fakta om personer med funktionsnedsättningar

  • Det är tio gånger vanligare att de upplever sin hälsa som dålig.
  • 25 procent har en stillasittande fritid jämfört med 11 procent i övriga befolkningen.
  • 39 procent har inte idrottat alls under det senaste året jämfört med 20 procent bland övriga.
  • 16 procent av kommunerna har mätbara mål för att öka tillgängligheten till och delaktigheten i idrott för personer med funktionsnedsättning.
  • 79 procent av kommunerna anger att deras sporthallar är tillgängliga jämfört med 29 procent av friluftsanläggningarna.

Källa: Myndigheten för delaktighet – Hur är läget?

Expandera

Enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) känner sig unga med funktionsnedsättning mindre delaktiga och har sämre möjlighet att påverka sin livssituation än andra. I årskurs 6 och 9 är det till exempel dubbelt så vanligt att elever med funktionsnedsättning aldrig eller sällan har kul med kompisar.

Den bilden bekräftas av bland annat sociologen Elisabet Apelmo vid Malmö högskola, som forskar om idrott och funktionsnedsättningar i grundskolan. Hon beskriver att eleverna ofta har negativa upplevelser av idrottsundervisningen, speciellt i de äldre årskurserna. De känner sig exkluderade, utpekade, förlöjligade och blir retade. Samtidigt känner sig lärarna inkompetenta, oförberedda och upplever att de saknar kunskap, erfarenhet och utbildning för att undervisa dessa elever.

Långt till skolan

Förutom individuella och sociala orsaker kan platsen vara ett hinder. Var man bor i landet har stor betydelse för tillgången till aktiviteter och resurser. Det är inte heller ovanligt att föräldrar flyttar med sina barn till en annan kommun med bättre förutsättningar.

Avståndet till aktiviteter och friluftsområden spelar roll liksom möjligheterna till transporter och eventuell utrustning och assistans. Många gånger bor också barn och ungdomar med funktionsnedsättning långt ifrån sin speciellt anpassade skola. De blir då beroende av att bli skjutsade i bil, och cyklar och går därför mindre än andra unga.

Familjens ekonomi och sociala bakgrund har också betydelse för hur mycket man rör sig. En rapport från Folkhälsomyndigheten visar dessutom att föräldrar till barn med funktionsnedsättning har sämre ekonomi och i högre grad psykiska och somatiska besvär än andra föräldrar.

Ingen quick fix

Vad kan man då göra för att förebygga fysisk inaktivitet och ohälsa bland unga med funktionsnedsättningar?

Ofta har man för bråttom och hittar på ineffektiva och kortsiktiga lösningar, anser Lars Kristén på SNAFA. För att få fler aktiva behöver man tänka långsiktigt, tycker han.

– Det är en process, ingen quick fix. Det är så många omliggande faktorer som spelar in. Det kanske betyder att man får jobba på olika sätt. Till exempel att man i skolan och idrottsföreningen kan börja i en mindre grupp, för att sedan gå in i en större. Inledningsvis kan det betyda att man behöver satsa en hel del resurser som sedan kan trappas av. Om man gör saker fort och fel, då har man tappat de här barnen. Det visar också forskningen. Det gäller visserligen alla barn, men de här är mer utsatta på grund av sin funktionsnedsättning.

Det finns en hel del som hamnar mellan stolarna. De är lite för duktiga för att få hjälp.

Karin Lobenius Palmér på Region Örebro län vill gärna se att resurser sätts in i god tid. Inte minst med tanke på att unga tenderar att bli mindre aktiva med stigande ålder.

– Det är väldigt viktigt att stötta de här barnen tidigt så att de får möjlighet att lära sig och testa på olika aktiviteter och rörelser. De behöver känna att de utvecklas för att tycka att det är roligt och bibehålla intresset.

Utan samhällets stöd

Resultaten från studien i Örebro var ganska väntade, tycker hon. Men hon förvånas över att finna så pass många inaktiva bland dem som saknar rörelsehinder.

– Många har de fysiska möjligheterna att nå WHO:s rekommendation om fysisk aktivitet, men många gör det ändå inte av olika anledningar, säger hon.

Hon tror att förklaringen finns i den logik som följer med begränsade resurser. I skuggan av de med svårare funktionsnedsättningar får barn och ungdomar med mindre behov ofta klara sig utan samhällets stöd, både i skolan och på fritiden.

– Det finns en hel del som hamnar mellan stolarna. De är lite för duktiga för att få hjälp. De som har större problem kan få hjälp av habiliteringen och med sjukgymnastik, och de kanske går i särskola och får specialidrott.

Idrottar för att det är kul

Idrottsforskningen är samstämmig. Unga idrottar för att det är roligt och slutar när lusten inte längre finns där. Inget tyder på att unga med funktionsnedsättning skulle fungera annorlunda. Australiensiska forskare har nyligen sammanställt ett större antal studier om vad som motiverar specifikt barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Förutom drivkrafter som glädje och önskan att vara vältränad, är sannolikheten till fysisk aktivitet större om de är tillsammans med klasskamrater, vänner eller syskon som också ger dem uppmuntran och hjälp. Och om de leds av kunniga vuxna.

Ung med adhd

Möt My Hertzberg om att leva och idrotta med adhd. Artikeln är hämtad ur boken Dolda utmaningar – om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar. Läs mer här.

Bättre utbildade lärare och tränare, mer och tidigt insatta resurser och ett ökat fokus på den enskilda individens behov, tycks alltså stå högt på forskarnas önskelista. Lars Kristén vill också gärna se att inaktiva barn och ungdomar med funktionsnedsättningar blir en tydligare politisk fråga.

– Vi behöver en nationell handlingsplan och att någon på högre nivå lyfter de här sakerna. I dag läggs det på den enskilde läraren eller idrottsledaren. De behöver kunskap eller möjlighet att utveckla sin kunskap, säger han.

Under tiden ger den kanadensiska forskaren och barnläkaren Peter Rosenbaum föräldrar, lärare och tränare lite praktisk hjälp på traven:

  1. Ta reda på vad barnet vill göra.
  2. Anpassa aktiviteterna efter behov.
  3. Förlita dig på att barn hittar egna sätt att utföra saker. Bry dig inte om att det ska vara ”normalt”.
  4. Satsa på deltagande aktiviteter för att bygga självförtroende, kunnande och en känsla av att lyckas och klara av saker.

Källor till artikeln

23 Maj 2017
Text: Johan Pihlblad, Redaktör (föräldraledig)

Tema: Funktionsnedsättning inget hinder för rörelse (4 artiklar)

Funktionsnedsättning inget hinder för rörelse

Artikelserie: De inaktiva – Del 1 Ett par elever i varje svensk skolklass lever fysiskt inaktiva liv. De idrottar och motionerar nästan aldrig. I en serie artiklar tittar Idrottsforskning.se närmare på några av de grupper som rör sig minst. Först ut är barn och ungdomar med funktionsnedsättningar.

Motion är en klassfråga

Artikelserie: De inaktiva – Del 2 Föräldrarnas inkomst och utbildningsnivå avgör barnens livsstil. Ny studie i Malmö visar stora skillnader mellan de aktiva och de inaktiva. Även tidigare studier konstaterar ett intimt samband mellan ungas idrottande och socioekonomi.

Brist på forskning om idrott och heder

ARTIKELSERIE: DE INAKTIVA – DEL 3 Tonårsflickor med utländsk bakgrund idrottar betydligt mindre än andra unga. Om dem vet idrottsforskningen lite. Vissa lever med hedersförtryck. Det riskerar att kraftigt begränsa flickornas möjligheter till fysisk aktivitet.

Unga rör sig för lite visar unik studie

Fysisk aktivitet Majoriteten av barn och ungdomar i Sverige rör sig för lite och sitter stilla för mycket. En grupp motionerar knappt alls, varken i skolan eller på fritiden. Det visar ny regeringsrapport från Centrum för idrottsforskning.